Recension: LA Cops [PS4]

När Beastie Boys släppte sin musikvideo ”Sabotage” 1994, kändes 70-talets actionladdade polisserier plötsligt lite häftiga igen. Musiken var grym, explosionerna stora och varje muskelbil hade en vacker kvinna i passagerarsätet eller ett dolt vapenförråd. När jag ser tillbaka på serier som Baretta, Starsky and Hutch eller Charlie’s änglar, tycker jag dock  att serierna bara lyckas upprätthålla nostalgi och inte mycket annat.

I spelet LA Cops verkar 70-talsnostlagin flöda, eller åtminstone sippra fram i små rännilar. Om jag stänger av ljudet på min TV och försöker låta hjärnan tonsätta estetiken i spelet, frambringas funk, plastiga syntljud och härligt B-filmssmöriga tongångar men något är fel redan från början här.

Musik spelar en väldigt stor roll i spel men här verkar utvecklaren Modern Dream ha hamnat helt fel både i känsla och årtal. Visserligen bjuder de löjliga syntljuden och de platta gitarrerna på något som kanske var relevant för 40 år sedan men musiken i TV-serierna var aldrig såhär tråkig och repetitiv.

Min chef Mahoney med solglasögon inomhus. När han inte skriker på mig är han cool!

De spelbara karaktärerna ger mig i alla fall en smått nostalgisk tillbakablick från tiden då jag var ung. Poliserna Williams, Borland, Kowalski, Murphy och Green representerar allt som behövs; en kvinnlig nybörjare, en arg polischef och seniora poliser i olika roller och grader. Berättelsen är precis såpass lövtunn som jag väntat mig. Vi måste rensa ut knarknästen, rädda gisslan eller stoppa ett pågående rån och det mesta är lättuggat och bortglömt efter några minuter.

Innan jag och min kollega börjar ett nytt uppdrag, spelas en kort film upp som förklarar läget och här glänser LA Cops faktiskt till lite emellanåt. Filmsekvenserna är av minimalistisk karaktär där grafiken är så avskalad och förenklad att den skulle ha kunnat vara skapad i den era som spelet utspelar sig i. Ansiktena på karaktärerna innehåller sällan mer än mustascher och solglasögon och det går konstigt nog hem hos mig.

Jag får välja två poliser innan varje uppdrag och kan under uppdragets gång växla mellan dem, något som är viktigt eftersom den inaktiva karaktären alltid försöker skydda mig. Till en början är våra uppdrag relativt enkla och varierar mellan att stoppa ett rån till att lösa ett gisslandrama. Det finns inte många olika vapen i spelet; arsenalen innehåller pistoler, hagelgevär, granatkastare och ett fåtal automatvapen. Istället för att skjuta ihjäl brottslingarna, upptäcker jag att jag gärna arresterar dem istället, jag spelar ju trots allt poliskaraktärer.

Smart action, bra nivådesign och intelligenta uppdrag… finns i ett annat spel!

Spelplanen visas snett ovanifrån och kameran kan enkelt snurras runt för att hålla koll på brottslingarna och rutten de patrullerar. Den artificiella intelligensen lämnar en del att önska då fienderna varken reagerar på fallna kamrater eller försöker befria de busar som jag arresterat. En del fiendetyper verkar dock ha ett sjätte sinne. Jag kan genom flertalet väggar låsa siktet på dem och avlossa ett skott från andra sidan av kartan, vilket får dem att storma emot mig. En bra taktik när jag behöver vara lite feg men det tar mig ur spelupplevelsen ganska rejält.

Jag kör igenom nästan hela spelet och tycker att det är ganska bra men mot slutet upplever jag till min besvikelse att utvecklaren tar till fula knep för att öka svårighetsnivån. På en av de sista banorna sätts en tidsgräns där jag och min kompanjon måste storma ett fiendenäste för att rädda en person och om vi inte hinner i tid avrättas gisslan. Tyvärr vet vi inte hur lång tid vi har på oss och efter att ha vadat genom horder av fiender misslyckas vi precis när vi ska öppna den sista dörren. Tiden tog tydligen slut och vi får börja om från början av den flera våningar höga nivån. Mitt tålamod tar också slut här och jag beslutar mig för att spela något annat.

LA Cops försöker ihärdigt att kopiera spelmoment från Hotline Miami och integrera det med en avskalad, stilistisk grafisk känsla. Resultatet blir tyvärr tråkigt; oinspirerad nivådesign, intetsägande repetitiv musik och klumpig ökning av svårigheten gör att jag inte trivs speciellt bra alls. Om du bemästrat Hotline Miami-serien kanske du finner nöje i att plöja igenom det här spelet men annars är det nog bättre att invänta en rea.