Recension: Knock Knock [PS4]
Den stora dragkraften för mig när det gäller indiespel är att det ofta går att hitta något som vågar sticka ut från mängden och som känns nytt och fräscht. Varje unik idé innebär dock tyvärr inte att det i praktiken blir ett underhållande spel.
I början av Knock Knock berättar till och med utvecklarna att det inte är ett spel i den traditionella bemärkelsen, och på den punkten är jag i efterhand benägen att hålla med. Med den vetskapen är jag nyfiken på vad det här egentligen är istället, om inte ett spel.
Upplägget är sparsamt förklarat, men spelaren iklär sig rollen av en man som har problem med mardrömmar och ser ut att ha varit sömnlös i en handfull år nu. Karaktären befinner sig i ett hus där du får utforska och se till att tända lampor för att avdramatisera den något kusliga stämningen. Då och då dyker det upp spöken slumpmässigt runt om i huset – de släcker lyset igen och nollställer dessutom klockan. Målet är att lyckas hålla dig borta från dessa vålnader till gryningen anländer.
En intressant mekanik är att det inte omedelbart är uppenbart vad som finns i ett rum när du tänder en lampa. Det är inte förrän karaktärens ögon vänjer sig vid ljuset som du kan se vad som befinner sig där, och det är viktigt att du avvaktar den lilla period det tar. När du blir jagad av spöken är det enda sättet att hamna i trygghet att gömma dig bakom möbler, och om du inte har luskat ut vad som finns i rummet är det svårt att hålla sig undan.
Spelet är en utsökt skapelse både grafiskt och ljuddesignmässigt, vilket bidrar mycket till stämningen. Den vackra, men obehagliga stilen på karaktärer och miljöer tillsammans med viskande röster och plötsligt bankande på dörrar gör att jag bitvis sitter på helspänn när jag utforskar husets mörka vrår.
Spelets stora problem är att själva interaktionen är väldigt begränsad och blir enformig redan efter första halvtimmen. Det finns ingen direkt variation därefter och det enda som egentligen utvecklas är hur rummen i huset är positionerade samt en del utorskane utomhus i skogen. Just skogssektionerna kunde jag inte riktigt få hum om hur jag skulle navigera och efter en längre tids famlande i mörker lyckades jag till slut av en slump hitta huset jag letade efter. Det tog lite för lång tid och förklarade inte varför jag till slut lyckades och var därför inte kvällens höjdpunkt, direkt.
Fler och fler fiender dyker upp ju längre du kommer i spelet, och till slut känns det bara som ett frustrationsmoment när du väl blir fångad och klockan skruvas tillbaka när gryningen är runt hörnet. Detta bryter den tidigare väluppbyggda stämningen på ett bryskt vis och gör inte spelet några tjänster. Grundidén i Knock Knock är solid, men genomförandet lämnar tyvärr massor att önska. Jag vill gärna fördjupa mig i den obehagliga miljön, men till slut är det bristerna i spelmekaniken som får mig att lägga handkontrollen ifrån mig.