Recension: King’s Bounty II [PS5]

Som du säkert vet händer det allt som oftast inom spelvärlden att spel inte alltid får en uppföljare så snabbt som man kanske hade önskat. Startskottet för spelserien King’s Bounty inföll 1990, men trots en massa sidospår sedan dess är det först nu som fansen av det får en direkt uppföljare i form av King’s Bounty II. Kungadömet Nostria plågas av korruption, incidenter och inbördes strider, och i vanlig ordning är det jag som spelare som ska städa upp i röran.

Det som slår mig tidigt med King’s Bounty II är den intressanta mixen av rollspel och strategispel som spelet presenterar för mig. Jag startar min resa som en av tre valbara karaktärer; en krigare, en tempelriddare eller en smådryg magiker (som jag självklart valde). Vilken strategisk/moralisk väg jag vill att min karaktär ska ta är lite flytande och det finns fyra olika kategorier att följa både när jag uppgraderar mina färdigheter, väljer vilka jag vill alliera mig med och tar beslut i spelets handling.

När jag således tar mig ur den smutsiga fängelsehålan jag börjar i och börjar känna mig fram i min omgivning dröjer det inte länge innan jag behöver ta ett beslut. En grupp dvärgar som arbetar i skogen utanför staden terroriseras av några människor, och när jag försöker medla tycker människorna att det är självfallet att jag och min lilla trupp soldater ska hjälpa dem jaga bort dessa. Hjälper jag de laglydiga dvärgarna ökar mitt förhållande till ”Order”, och bistår jag de upproriska människorna blir det istället ”Anarchy” som gynnas. Utöver de två finns även kategorierna ”Power” och ”Finesse” att förhålla sig till.

I striderna är det jag som är härförare, och i rollen som magiker står jag längst bak och bistår mina trupper med trollformler medan de sköter grovgörat på det rutnät som utgör slagfältet. Trupperna som går att rekrytera lite varstans är kopplade till de olika moralkategorierna och har olika för- och nackdelar rent strategiskt. Att blanda trupper från olika kategorier går, men utan rätt ledaregenskaper kan det bli osämja i armén vilket i sin tur leder till dålig moral och att trupperna inte gör som jag vill.

Jon Van Caneghem som designade stridssystemet till föregångaren använde sig av ett liknande upplägg i det klassiska strategispelet Heroes of Might and Magic III, och om du är familjär med detta system kommer du snabbt att känna igen dig även här. Världen som spelet utspelar sig i är väldigt sammanhängande, och det är få laddningsskärmar som bryter den känslan. När jag hamnar i strid zoomar kameran ut och miljön jag befann mig i förvandlas till ett rutnät, komplett med höjdskillnader, eventuella byggnader och andra hinder som kan påverka hur jag lägger upp min strategi.

När jag inte tillbringar tid på slagfältet rider jag runt i Nostria sökandes efter skatter och uppdrag. Det finns gott om båda dessa men jag upplever sällan att de har särskilt mycket tyngd rent innehållsmässigt. Oavsett om det handlar om att förhindra ett lönnmord, jaga bort odöda eller plocka ner en katt från ett träd så är svårighetsgraden inte särskilt hög. I de uppdrag där det förekommer moment av stridande kan det bjudas på utmaningar, men annars sätts jag mest på att ta mig mellan punkt A och B för att tala med olika karaktärer eller leta upp föremål. Trots att den biten till viss del är lite tillfredsställande så blir det lite enformigt efter ett tag, framförallt eftersom man hela tiden lätt kan se vart man ska på sin karta.

På många sätt känns King’s Bounty II inte bara som att det har inslag av rollspel och strategi, utan även ett uns av vad jag skulle vilja kalla ”mobilspelskänsla”. Med det menar jag inte direkt något negativt, men känslan nästlar sig liksom in i samlandet av pengar och varor (som byts mot pengar), de enkla uppdragen och det spartanska upplägget. Det är ganska beroendeframkallande, och stridssystemet med alla sina varierande krigare och tillhörigheter är det som framförallt lockar för min del. Att det inte alltid är särskilt utseendemässigt snyggt och känns lite simpelt är sin sak, men som ett lättsamt äventyr gör det definitivt ett helt okej jobb.