Recension: Hyperdimension Neptunia: Producing Perfection [Vita]

Att den uppgående solens land är en nation med en säregen förmåga att skapa udda spel är nog de flesta överens om. Även om spelkulturen i öst skiljer sig radikalt från vad vi är vana vid i västvärlden har vi tagit emot spelserier som Final FantasyDisgaea och Persona med öppna armar. Ja, mer än så faktiskt – vi spelar dem till döds och älskar dem!

NIS America, företaget som har tagit på sig den ädla uppgiften att välsigna västvärlden med välproducerade och ofta lika väl lokaliserade nutidsklassiker som Danganronpa: Trigger Happy Havoc (8/10) och Demon Gaze (7/10), släpper nu Hyperdimension Neptunia: Producing Perfection.

Det är något så annorlunda som en simulator där du som spelare agerar producent och skall hjälpa en av fyra gudinnor att återuppnå sin rang som idol i världen Gamindustri (undrar hur de hittade på det namnet? /reds.anm.).

Spelet startar i vår värld där huvudkaraktären firar att sommarlovet äntligen skall börja.
Allt är förberett för en sommar fylld av långa spelsessioner men något gör att planerna går i stöpet.

I Gamindustri har något hemskt nämligen inträffat: de fyra gudinnorna Neptune, Noire, Blanc och Vert har upptäckt att deras idolstatus och marknadsandel nästan helt har försvunnit. Anledningen stavas MOB48 (en parodi på den verkliga, 140 kvinnor starka, japanska popgruppen AKB48) som i spelet innehar samtliga placeringar på listan över topplåtar.

Något måste göras! Gudinnorna, eller CPU (Console Patron Unit) som de kallas, samlas och använder sina mäktiga krafter för att kalla på hjälp. Givetvis är det den stackars spelsugna killen som motvilligt får avbryta sitt sommarlovsfirande och sugs in i världen Gamindustri.

Såhär långt är ju allt på banan för en generisk berättelse i rollspelgenren, eller hur?

Den som förväntar sig ett japanskt rollspel eller egentligen vilken annan speltyp som helst kommer att bli förvånad och förmodligen rejält besviken för det här är inget spel över huvud taget. Självklart finns alla ingredienser som vi är vana vid; storbystade kvinnor, pinsamma situationer och en fumlande protagonist, men tyvärr saknas allt det riktigt intressanta i den här berättelsen.

Varje dag kan spelaren välja en aktivitet som den valda gudinnan skall utföra. Antingen får hon arbeta på att öka antalet beundrare eller försöka finslipa färdigheter som dans, sång eller kunskap. Var tionde dag finns möjligheten att uppträda och det var här som jag kände att spelet skulle tala till mig eftersom jag är djupt insnöad i Hatsune Miku-spelen där japansk musik testar rytmkänslan till fullo.

Trevliga japanska rytmer, men inte i klass med Hatsune Miku.

Trevliga japanska rytmer, men inte i klass med Hatsune Miku.

Även om musiken är bra i konserterna är den djupa besvikelsen större eftersom det bara finns fem låtar att lyssna på. Interaktiviteten till musiken är rent skrattretande dålig eftersom det enda handlingsmomentet som erbjuds är att ställa in kameravinklar och avfyra specialeffekter.

Om det hade spelat någon roll vilka vinklar och effekter som används (och om de används i takt med musiken) kanske utmaningen och behållningen varit högre, men det är så pass illa implementerat att det egentligen kvittar.

Under spelets senare skede upptäcker jag att jag planlöst sitter och trycker på knapparna utan något engagemang – visst sätter jag igång effekterna när publiken börjar låta men i övrigt känns det bara tråkigt och trist.

När spelarens CPU har arbetat för hårt ökar hennes stress och då är det viktigt att släppa loss och leva livet lite och det är den delen av spelet som är det enda som räddar det från ett katastrofalt betyg.

Under fritiden kastas nämligen den kämpiga och lite dystra tonen i berättelsen bort och in träder istället den glättiga, pinsamma och generande tonen som de flesta animefilmer och serier bjuder på. Förvänta dig ofrivilliga duschscener och en hel del ansiktsslag med öppen handflata, generöst levererat av din favoritgudinna.

Visst är det pinsamt och genant emellanåt, men spelet är absolut inte så sexistiskt och kvinnoförnedrande som många andra tycker. Det här är ett japanskt spel och då innebär det att man får vara förberedd på att det innehåller en del udda kommentarer och situationer som vi i den nyutsedda pryda västvärlden tydligen måste rynka på näsan åt.

Nu ska jag säga något pinsamt som får dig att rodna!

Nu ska jag säga något pinsamt som får dig att rodna!

Enligt spelets almanacka tar det i runda slängar ett halvår att lyckas rädda världen från MOB48 och det är ungefär så lång tid som det känns i verkligheten också. Plågan av att se samma skärm med samma bakgrund efter en dags arbete blir på bara ett fåtal timmars spelande verkligen påtagligt. Jag måste också erkänna att mina drömmar om en platinumtrofé dog så fort jag läste att det krävs åtta genomspelningar för att uppnå det underbara, skinande dubbelplinget.

Hyperdimension Neptunia: Producing Perfection är inte sexistiskt, förnedrande eller roligt, det är bara japanskt och tråkigt.

Kommentera