Recension: Hindsight 20/20: Wrath of the Raakshasa [PS4, PS5]

Indie-studion Triple-I-Games stoltserar med att de har före detta BioWare- och Sucker Punch-utvecklare i sitt team och därför balanserar deras första titel tungt på vågen med moral i ena skålen och ödesdigra val i den andra. Frågan är bara hur väl dessa vågskålar kan implementeras i en spelupplevelse som är action-betonad och smaksatt med lite rollspelskrydda.

I början av spelet står min hemstad Champaner i lågor. Alla är tillsynes döda och förintelsen är total. Hjälten som jag styr, är förtvivlad bortom ord och önskar att han kunnat göra saker annorlunda i sitt försök att ställa allt tillrätta. Inom kort visar det sig att han faktiskt har en unik förmåga; nämligen att vrida tillbaka tiden och försöka ställa saker till rätta.

Därför sätter jag omedelbart igång med att försöka ställa allt tillrätta på riktigt den här gången. Jag har ingen aning om vad som gått fel vid förra försöket, men något ska jag väl kunna ställa tillrätta? Efter en kort tids introduktion lär jag mig att jag inför varje strid kan välja mitt stora svärd för att brutalt nedgöra mina motståndare, eller en slags elbatong som paralyserar fienderna men låter dem leva.

Det blir riktigt slaskigt om du väljer att spela som en hänsynslös snubbe

Spelstilen är väldigt olika beroende på vilket vapen jag väljer och antagonisterna ändrar också sitt beteende drastiskt beroende på hur jag spelar. För att skruva upp komplexiteten en smula, kan jag dessutom skifta vapentyp mitt i en strid, något som är speciellt användbart i bossfajterna.

Ju mer jag använder mina två olika vapen, desto mer erfarenhet inbringar jag, vilket i sin tur uppgraderar mina specialattacker som jag kan släppa lös när jag har samlat på mig tillräckligt med stridspoäng. I striderna med batong kretsar upplägget mycket kring anfallskombinationer. Jag behöver få till sex bra träffar mot olika motståndare för att utlösa en kraftig specialattack som påverkar flera motståndare. Använder jag mitt svärd, handlar det mer om traditionell hacka-och-slå-strategi.

Efter en del bosstrider får jag ett val som är av kritisk karaktär och beroende på vad jag väljer, ändrar jag på handlingen i spelet samt hur stadens invånare ser på mig. I första omgången spelar jag som en alltigenom god karaktär och sparar varje liv jag kan. Men tyvärr blir det pannkaka av slutet ändå då det visar sig att det finns en del individer som jag inte skonar för att få det ultimata slutet.

Självklart bjuds det på enkla pussel med flyttbara lådor!

Efter ungefär fem timmar är min första genomspelning klar och det står klart för mig att jag nu borde slänga mig tillbaka in i handlingen för att hitta nya vägar till det perfekta slutet. Problemet är bara att jag efter att ha plöjt igenom hela spelet en gång, har svårt att ta mig för ytterligare en genomspelning. Anledningen till detta är till stora delar de repetitiva striderna och det monotona stridssystemet där jag känner att jag knappt har nytta av att intressera mig för specialattacker och placering av kombinationsattacker.

Berättelsen blir aldrig riktigt mer än medelmåttig, och häri ligger det största problemet med Hindsight 20/20: Wrath of the Raakshasa. Det är inte underhållande att spela och det har trots rekryteringarna från Star Wars the Old Republic-teamet, inte speciellt mycket i berättelsen som griper tag i mig och pockar på mig att se hur historien kan sluta på ett bra sätt.

En bit in i andra genomspelningen känner jag att jag har fått nog av upplevelsen och bestämmer mig för att helt enkelt strunta i vad som händer med min hemstad. Det är lätt att vara efterklok, men jag hoppas att utvecklarna, när det är dags för nästa titel, utvärderar sina beslut noggrant för att i framtiden göra ett bättre val.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.