Recension: Hell Pie [PS4]

Födelsedagar är för många en väldigt viktig dag. Många av oss kanske inte bryr oss lika mycket ju äldre vi blir, och de spännande förväntningarna byts istället ut till en jobbig åldersnoja som gör sig påmind en gång om året. Någon som inte slutar att bry sig om sin födelsedag är djävulen, och han är extremt noga med att allt ska bli så bra som möjligt. Något som demonen Nate snart kommer bli varse om då han blir beordrad att ordna med huvudrätten, en riktig helvetespaj.

Hell Pie är ett plattformsspel kantat av vuxenhumor och udda referenser. Lite som ett 20-talets Conker’s Bad Fur Day för den som minns det udda äventyret från 2001. Nate, som lustigt nog jobbar som demon för dålig smak på djävulens företag ”Sin Inc.” ska inte baka nämnda paj själv, men det är upp till honom och mig som spelare att fixa rätt ingredienser eller att riskera att hamna på djävulens dåliga sida. Snart får Nate sällskap av den fula lilla keruben ”Nugget” och vi beger oss ut på äventyr.

”-Nu är det digitalt som gäller” sa IT-avdelningen och tryckte in alla sina dokument i ett rum.

Med hjälp av ett antal hissar kan jag förflytta Nate och Nugget från helvetet till olika världar där de olika ingredienserna finns. Världarna har olika teman som känns ganska generiska för den här sortens plattformsspel, men samtliga har en liten twist för att ge dem lite udd och humor. Exempelvis visar sig den tillsynes fina paradisön vara ockuperad av aktivister vars mål är att rädda en strandad val som någon har gjort om till en sushirestaurang. Eller vad sägs om djungeln där jag får navigera mig igenom växternas sexparty, den löjligt långa kön till en djungeldoktors klinik och en kannibalstams offerritual. Allt detta medan jag klår upp monster och (bokstavligt talat) skitiga nazister för fulla muggar.

Att styra Nate är enkelt och följsamt för det mesta. Mycket av spelets kontrollupplägg kretsar kring mobilitet och flexibilitet, men även nivåerna är byggda för att kunna experimenteras med när det kommer till att ta sig fram. Att ta den raka vägen är därför inte alltid ett måste, för med lite knix och rätt uppgradering av förmågor går det allt som oftast att ta alternativa vägar. Båda Nate och Nugget har förmågor som bidrar till upplägget men framförallt är det den sistnämndes taniga små vingar som ger oss det där extra lyftet. Med dem kan vi nämligen svinga oss fram genom luften som en mindre bildskön version av Tarzan och Jane, något som är riktigt effektivt.

”Undrar om de har något vegetariskt?”

Båda karaktärerna har förmågor som går att låsa upp och till viss del uppgradera. Nates krafter ligger framförallt i hans två horn och genom att offra några söta smådjur vid ett altare kan jag få tillgång till flera olika sorter. De jag använder mest gör mig extra snabb, men det finns även par som låter mig stånga ner bräckliga väggar, lysa upp min omgivning, se objektiv m.m. De är lättanvända och bjuder på tillräckligt mycket variation för att jag ska se fram emot att låsa upp nästa par. Nuggets förmågor fokuserar mest på mobilitet men även hälsa och attackmöjligheter. Det är nämligen honom jag svingar mot mina motståndare för att få dem att sluta jaga efter mig.

Variationen i spelet är relativt stor och att samla på sig den ena vidriga ingrediensen efter den andra känns barnsligt tillfredsställande. De läsare som samlade på de obskyra amerikanska samlarkorten Garbage Pail Kids när det var populärt kan troligtvis relatera. Utmaningen är inte jättekrävande av mig som spelare och trots att det finns en del svåra bossar och extranivåer så är det huvudsakligen motståndare ute i nivåerna som sänker ribban. Majoriteten av dem tål bara en träff och flera av dem låter mig ha ihjäl en hel grupp med en välriktad sving med Nugget. Det gör inte jättemycket för spelupplevelsen, men förtar lite av spänningen.

Vackra vyer som den här samsas med betydligt mindre charmiga saker.

Men hur smakar pajen då? Jo, i slutändan är Hell Pie ett förvånansvärt underhållande spel som trots några små skavanker lyckas med det en bra plattformare bör sikta efter. Bra kontrollschema, välutformade nivåer, variation och uppseendeväckande tema gör att det sticker ut. Att humorn för min del inte alltid sitter där den ska eller stundvis känns lite blaskig gör inte så mycket, för precis som så mycket annat är det högst subjektivt. Men att pajen ser äcklig ut, det kan vi nog alla vara överens om.    

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.