Recension: Headspun [PS4]

Likt början av vilket japanskt rollspel du kan tänka dig, startar även Headspun från den brittiska ministudion Superstring med ett fall av minnesförlust. Världen brinner, det ligger lik överallt och bakgrunden till allt elände är oklart.

Men sedan slutar likheterna. Jag ikläder mig rollen av Ted, som är chef över en avdelning väldigt viktiga individer. Tillsammans formar gruppen medvetandet som människan Theo Kavinsky totalt har tappat greppet om efter en bilolycka.

Det är nu upp till Ted och hans nattbefäl Teddy att försöka restaurera livet inuti Theos huvud så att han kan börja leva ett normalt liv igen.

Alla uppskattar inte mina ledarfasoner tydligen…

Headspun innehåller många trevliga spelmekaniker som gör att det alltid finns något att göra eller att övervaka. Redan från början möts hjälten Ted av mängder av saker som måste ställas tillrätta. För att skapa ordning i kaoset krävs dock manskap, och detta kan införskaffas med en valuta som skapas när människan aktiverar sig. För att låsa upp fler övningar som generar pengar krävs övning och investering av andra valutor. Det hela påminner om en ekonomisk stadssimulator och känns genomtänkt.

Förutom uppdragen inuti Theos hjärna, vilka utspelar sig i traditionell tvådimensionell vy, får jag också följa hans väg till bättring. Dessa moment utspelar sig i ett filmliknande format där riktiga skådespelare äntrar scenen och låter mig interagera med dem.

Ju mer valuta jag investerar i återuppbyggnaden av Theos medvetande, desto fler områden och genvägar låser jag upp. Jag kan även hitta nya slipsar till min karaktär, vilka ger olika bonusar som jag kan använda för att anpassa mitt spelsätt.

Efter en stunds restaurerande av miljön där Ted jobbar, låser jag upp minnesbanken. Här kan jag pussla ihop fragment av minnen för att bättra min värds medvetande. Han har legat i koma i fem veckor och har inte heller några minnen kvar.

FMV-sekvenserna innehåller även frågor och val

Under större tiden av min speltid är jag väldigt road över de uppgifter och spelmoment som presenteras för mig. Jag trivs väldigt bra i de kroppsliga och själsliga övningar jag kan aktivera för att få Theo att må bättre, samtidigt som jag tjänar in mer stålar. Dessa spelmoment består i att hitta bokstäver i korsord eller att trycka på rätt knapp i rätt takt; ungefär som ett rytmspel.

Spelet kommer dock till korta en bit in i berättelsen då dess fula buggar framträder. Det är väldigt ofta som jag inte kan aktivera viktiga menyer när jag kommer till vissa områden. Istället för inställningar och val som jag behöver göra, möts jag istället av statiska bilder som jag inte kan komma ifrån om jag inte alternerar mellan själva spelmenyn och spelet ett flertal gånger.

Råkar jag trycka fler gånger på knappen för att frammana en arbetare som jag ska ge arbetsorder till, dyker denne upp lika många gånger som jag tryckt på knappen. På detta sätt känns spelet som ett hafsverk, men samtidigt har jag förståelse för händelserna med tanke på studions ringa storlek.

På det stora hela är dock Headspun ett riktigt starkt äventyr, och spelmekanikerna som används för att skapa intresse och engagemang är lysande. Jag hoppas verkligen att Superstrings nästa verk bygger vidare på idéerna.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.