Recension: Guilty Gear – STRIVE – [PS5]

Guilty Gear Strive är det senaste spelet i Arc System Works och Daisuke Ishiwataris långtgående serie av slagsmålsspel. Spelet är det sjunde i huvudserien sedan originalet kom 1998 och är tänkt att vara något av en resa tillbaka till spelets rötter. Serien har nämligen gjort en ofantlig mängd sidospår genom åren och den blygsamma siffran sju ovan blir till spel tjugofyra om man ska räkna dem allt som allt. Här har man koncentrerat sig på att leverera en lättgreppad upplevelse samtidigt som man vill tilltala fansen från den gamla skolan.

Under min genomspelning av spelet hade jag turen att äntligen lägga vantarna på en Playstation 5-konsol vilket ledde till att jag kunde prova spelet på både denna och min Playstation 4. Oavsett vilken av dessa man upplever spelet på så kan jag konstatera att det är ett väldigt välsvarvat och stilrent spel rent utseendemässigt. Snygga tecknade miljöer och karaktärer ger en bra känsla direkt och det känns nästan konstigt när karaktärerna inom några sekunder börjar piska varandra gula och blå i dessa vackra landskap.

Eftersom spelet är en del av en längre serie har man valt att inkludera vad som nästan skulle kunna beskrivas som en långfilm för spelarna att titta på. Den är välgjord, spännande och ett ganska intressant inslag i en spelgenre som sällan har varit särskilt handlingsdriven. Även om jag uppskattar den, saknar jag lite modernare narrativa upplägg att engagera mig i. Det optimala hade varit att ha unika kapitel för varje karaktär där strider förankras i handlingen på ett sätt som får spelaren att känna sig delaktig på ett väldigt bra sätt. I Guilty Gear Strive får jag nöja mig med unika dialoger mellan de olika stridande, vilket känns lite snålt.

Som nämnt tidigare har en av tankarna med spelet varit att det ska vara relativt lättillgängligt. Jag kan tänka mig att det är något som kan sticka lite i ögonen på de som gillar att träna in plågsamt långa attackmönster och komplicerade kombinationer, men i det långa loppet tror jag ändå att det är ett smart drag av utvecklarna. Spelets karaktärer har ett relativt sparsamt utbud av attacker, men det är upplagt på ett sätt som uppmuntrar till att jag som spelare sätter mig in i min karaktär utan att behöva känna mig överväldigad. Kombinerat med ett välstrukturerat träningsläge gör det att jag snabbare lär mig vilka attacker jag ska använda för att exempelvis kontra en luftattack, avbryta ett tungt slag eller dansa förbi ett slag under bältet. Bokstavligen.

Favoriten är tillägget att kunna utföra en tryckvågsliknande manöver för att avbryta motståndarens attackmönster. Med den nära till hands har man kommit ifrån det för genren så vanliga problemet med dödliga ”jongleringar”, alltså attackkombinationer som låser motspelaren och leder till en orättvis förlust.

Guilty Gear Strive har inte speciellt många olika spellägen, men utöver de som numera är klassiska för slagsmålsspelen, kompletteras titeln med ett trevligt och slimmat onlineläge. Efter att ha skapat en söt liten avatar rankas jag och placeras på en specifik våning i ett torn. Jag kan när som helst välja att gå till en högre våning för att möta svårare spelare, men aldrig gå lägre än den jag rekommenderas. Detta för att bättre spelare inte ska kunna plåga de som är lite mindre erfarna. Varje våning är en lobby där jag kan traska omkring med min avatar, duellera med andra spelare, öva attackmönster och låsa upp extramaterial. Efter varje strid tackar avatarerna varandra för en god match, ett inslag som både är charmigt och välbehövligt i en hobby där dåligt uppförande är alltför vanligt.

Inte sedan jag recenserade Mortal Kombat 11 (8/10) har jag upplevt ett slagsmålsspel som har tilltalat mig så mycket som Guilty Gear Strive. Det är någonting med det stilrena utseendet, de intressanta karaktärerna och det välpolerade upplägget som gör att det går väl hem hos mig. Hade det funnits ett utförligare kampanjläge hade jag inte tvekat på att höja betyget ytterligare, men även utan det är det ett fantastiskt underhållande spel.