Recension: God’s Trigger [PS4]

God’s Trigger är den där sortens spel som direkt visar spelaren var skåpet ska stå. Redan någon minut in i spelet sitter jag där med öppen mun efter att ha fått beskedet att min karaktär sorgligt nog har bitit i gräset. Vad hände egentligen? Jag blir snart varse om att detta är ett dödsbud som jag kommer att få inpräntat på näthinnan om och om igen tills jag lärt mig bemästra ett antal saker som spelet kräver av mig som spelare.

Men vad är bakgrundshistorien till att jag sitter här i min fåtölj och likt Bill Murray i ”Måndag hela veckan” upplever samma sak om och om igen?

One More Level’s spel God’s Trigger är en tvåspaksskjutare med fågelperspektiv där snabbhet, precision och reflexer är egenskaper du snabbt inser värdet av. Spelets handling kretsar kring den fallne ängeln Harry och hans kamrat Judy som är en demon. I början av spelet sitter de inlåsta i ett fängelse beläget nere i skärselden och ditt första uppdrag, medan du bekantar dig med kontrollerna, är att på egen hand eller tillsammans med en vän hjälpa dem att fly därifrån.

För att underlätta flykten har de två olika karaktärerna ett antal individuella förmågor som utvecklas och uppgraderas under spelets gång. Till exempel kan Harry sprinta korta sträckor för att snabbt kunna ta sig mellan fiender och skydd, något som är ofantligt viktigt att bemästra om man vill leva längre än någon sekund i varje rum. För just ja, nämnde jag att man kolar vippen om man tar minsta lilla skada?

Lyckligtvis kan Harry även göra sig osynlig en kort stund och på så sätt infiltrera fiendemark för en fördelaktig positionering innan striderna brakar loss. Judy startar med förmågan att kunna teleportera sig korta sträckor och kan dessutom utöva tankekontroll över fienderna och få dem att börja attackera varandra. Karaktärerna lär sig nya egenskaper i en stadig ström och dessa kan anpassas efter spelarens spelstil på ett förhållandevis flexibelt sätt. Föredrar man således snabbhet framför styrka eller kort återhämtningsperiod framför räckvidd så går det att ordna.

Spelets design är charmigt paketerat rent estetiskt och jag uppskattar att det mesta går väldigt fort. En räd mot ett rum fullt med busar kan vara en konstuppvisning i precision och snabba beslut, men det kan lika gärna sluta med att man åker på stryk direkt. För den som gillar hårt motstånd är det troligtvis inget problem, men för spelaren med kort tålamod kan det kanske upplevas som en kamp i uppförsbacke.

Som ett fan av spel med lite svårare svårighetsgrad skulle jag dock vilja se ett begränsat antal liv, en tidsbegränsning eller en större konsekvens när ens karaktär dör. För precis lika snabbt som du kan dö kan du med ett knapptryck starta igen på en plats inte allt för långt ifrån där du besegrades, vilket gör att du trots ofantliga mängder förlorade liv kan nöta dig igenom spelet rum för rum med den enda konsekvensen att du får ett sämre betyg och sämre erfarenhetspoäng i slutet av uppdraget.

Ibland upplever jag också en obalans i fiendernas uppmärksamhet och reaktionsförmåga, då jag ibland kan få en kula i pannan en millisekund efter att jag öppnat en dörr, men vid andra tillfällen kan spränga hälften av motståndarna i rummet i bitar samtidigt som andra lugnt patrullerar några meter bort.

Ovanstående ifrågasättanden är dock mycket av en smaksak, och det hindrar mig inte från att ha väldigt kul med God’s Trigger i sin helhet – framförallt om du spelar det tillsammans med någon.

Spelets första kapitel var något av ett famlande i kontroller, vapen, horder med fiender och otaliga dödsfall, men när den mer labyrintliknande katedralbanan i kapitel två tar vid, kontrollen är invand och jag glider fram mellan fanatiska krigarmunkar och fällor till spelets pumpande soundtrack så kan man inte låta bli att dra på smilbanden.