Recension: Goat Simulator [PS4]

Svenska utvecklarstudion Coffee Stain Studios utvecklade grunden till Goat Simulator under en månads Game Jam, ett inspirationsevenemang där utvecklarna under en kort tid skapar spel med fria händer. Föga anade de nog att spelet, eller simulatorn, skulle bli en sådan succé som det blev på väldigt kort tid. Nu ungefär ett år efter att spelet släppts till andra plattformar, är det dags för oss PlayStation-spelare att få ta del av galenskaperna.

Spelet beskrivs som ett slags skateboardsimulator där jag som spelare istället för bräda kontrollerar en get. Poäng får jag antingen genom att utföra trick eller genom att skapa kaos i sandlådevärlden. För egen del vill jag nog jämföra Goat Simulator vid ett barns lek med leksaker där det nyaste tillskottet är en tråkig plastget. Det första jag ser framför mig i det scenariot är getens förödande framfart genom leksaksstaden där ingen går säker och där allt ackompanjeras av hjärtligt barnskratt.

Om du inte har sett Goat Simulator tidigare kanske jag ska tillägga att väldigt mycket av känslan i spelet bygger på knepig humor och en stor portion galenskap. Fysiken är overklig, animationerna blir ofta fel och det är inte sällan som min get fastnar i spelvärldens geometri. Coffee Stain Studios är mycket väl medvetna om detta, och de instruerar mig redan i början om hur jag ska återställa spelet när det har trasslat till sig. Faktum är att dessa fel eller problem som uppstår, i själva verket är en naturlig del av spelet, något som tar humorn till en ny nivå.

Jag har alltid svårt att hålla hornen borta från propantuberna. BOOM!

Jag leker fritt runt i världen ett tag och stångar propantankar, flyger i luften som en trasdocka och slickar på en skördetröska. Det är riktigt roligt en stund men efter ett tag känner jag att jag vill hitta något djupare i spelet. Jag läser igenom listan över troféer och lägger märke till en hel del saker som jag helt har missat. Nu har vi ett uppdrag, min get och jag, och snart växer spelet när jag upptäcker mer saker som utvecklarna har gömt i världen.

Vid ett kaotiskt besök i utvecklarnas hus där datorer, soffor och bord råkar fastna i hornen på min get, hittar jag dock spelets riktiga nemesis. På en stor TV i huset går det att spela Flappy Goat och självklart finns det en trofé för att klara sig förbi tio hinder i spelet. Det kommer jag inte i närheten av eftersom allt det dåliga från originalet Flappy Bird är detaljrikt simulerat, inklusive de orättvisa träffboxarna.

Runtom i spelvärlden finns skatter att hitta och för mig som är en smula manisk när det kommer till att hitta allt, känns det avkopplande att leka skattjakt. Vi hittar så måningom även en mörkare sida av spelet långt uppe i bergen där ett stort pentagram är ritat på golvet inuti en grotta.

Stånga eller bräka, stänga eller bräka? Kanske slicka lite?

Goat Simulator spretar vilt åt alla möjliga håll och omsätter en mängd olika delar av mitt spektrum av känslor. Ena minuten trippar jag omkring och stångar möbler och i nästa stund flyger vi upp i rymden med ett rymdskepp. Vi offrar människor till getgudarna och hoppar på trampoliner, sedan kan jag inte låta bli utan att stånga bensinstationen och sprängas i luften igen.

Spelet är allt som det utger sig för att vara: trasigt, barnsligt och fantastiskt dumt. Även om jag aktivt försöker hitta något seriöst i världen som Coffee Stain Studios levererar, hittar jag ingenting. Det fina är att det inte spelar någon roll – Goat Simulator är ett mycket underhållande tidsfördriv, om du uppskattar lite skruvade spelupplevelser vill säga. Den enda nackdelen är att det går fort att upptäcka allt i spelet och att jag väldigt snart känner att jag är mätt på upplevelsen.