Recension: Glover [PS4, PS5]

Konceptet ”den onda tvillingen” används då och då i populärkulturens olika narrativ, men i Glover ger man det en annorlunda tolkning. När en trollkarl i det färgglada kristallriket råkar fumla till en formel åker nämligen hans ena handske ner i grytan, och den onda Cross-Stitch blir till. Den andra handsken, Glover, hamnar nu i en situation där han behöver stoppa sin kamrat, och det fort.

Som recensent får man ibland ta sig an uppdrag som inte alltid är så lätta att skriva om. Det kan handla om spel där ens bedömning kräver en mångfacettering utöver det vanliga, just för att spelet inte riktigt hör till det ”vanliga” utbudet. Den här utgåvan av Glover är ett sådant fall, då den i stort liknar den ursprungliga versionen från 1998, ett faktum som gör att spelet hamnar i en viss nisch när man tittar på det med moderna ögon.

Glover var redan rätt unikt när det släpptes då för lite drygt 27 år sedan. Några år tidigare hade Super Mario 64 satt en ny ribba för hur tredimensionella plattformsspel skulle vara, och många spelutvecklare ville skapa något i samma anda. Brittiska Interactive Studios var en av dessa, och resultatet blev ett spel av liknande stil, men med några (för sin tid) nyskapande inslag.

Spelet kretsar nämligen inte bara kring att karaktären Glover ska ta sig igenom ett gäng nivåer, utan även att han måste transportera en serie magiska bollar genom dem. För att lyckas med det krävs en del tålamod då jag som spelare behöver bemästra spelets innovativa kontrollupplägg, men även överleva de många faror som nivåerna består av. Allt som allt finns det fem världar att utforska, alla med olika teman och former av utmaningar för mig. Världarna i sig består av ett antal nivåer, en varsin bosstrid plus en och annan bonusbana där jag kan samla på mig lite extraliv och liknande.

Spelets kamera är stundvis min största fiende, men nivåerna i sig känns ofta som balanserade lekplatser där jag kan testa mig fram med Glovers olika rörelser. Dessa är relativt många till antalet och omfattar allt från att studsa med bollen, balansera på den likt en cirkusapa eller kasta den på såväl knappar som fiender. Glover kan även springa runt på egen hand, och det kan vara riktigt användbart vid de tillfällen man exempelvis vill analysera ett farligt parti innan man ger sig på det med bollen. Det gäller att hålla koll både på boll och hälsa bara, för om någon av dem trillar av banan eller tar för många träffar blir jag av med ett liv.

Det som överraskar mig mest med spelet är egentligen hur varierande och fyndiga tillvägagångssätt jag behöver nyttja för att ta mig igenom nivåernas olika klurigheter. Bland annat kan bollen ta olika former, vilka har varierande beteende och funktioner. Standardbollen har bra studs och mobilitet, men för att slå ut fiender, utforska vissa miljöer och lösa vissa pussel behöver jag använda dess andra former. Vid flera tillfällen fastnar jag längre stunder innan jag lyckas räkna ut vad det faktiskt är jag ska göra. Ibland är det löjligt långsökt, men många gånger också ganska klyftigt.

Spelets bossar är något av en blandad påse, och majoriteten av dem är varken svåra eller särskilt spännande. De blir något av ett antiklimax jämfört med nivåerna, och vissa av dem blir mest irriterande på grund av den bråkiga kameran och krävande kontrollen. Striderna mot spelets vanliga fiender följer ett liknande mönster, men där finns ändå en del som bjuder på underhållning i form av smålustig design och funktion.

Glover är på många sätt ett barn av sin tid, och dess många utdaterade inslag kommer troligtvis vara en tröskel som många moderna plattformsspelare kan ha svårt att orka sig över. Som nostalgisk upplevelse funkar det ändå, och jag tror att många likt jag kommer att fascineras lite av dess annorlunda upplägg och känsla, framförallt om man är ute efter just en nostalgitripp.