Recension: Exception [PS4]
Att spela Exception känns lite som att försöka hitta i en dator. Det kan vara lätt till en början men ibland blir saker fel; saker sparas där jag inte hittar dem, program funkar inte som de ska och virus nästlar sig in och förstör – mycket kan hända. Lustigt nog är det nästan precis så handlingen i spelet utspelar sig.
Vi är ett program och befinner oss i en människas dator. Den är vår värld; strukturerad och ordentlig in i minsta detalj, tills det att ägaren lockas att öppna ett bluffmail fullt med skadlig programvara. Världen blir korrupt och allting hamnar i ett stadie av kaos.
Exception är ett plattformsspel med fokus på hastighet, effektivitet och snabba beslut. I rollen som en liten lasersvärdsbeväpnad figur gäller det att ta sig från punkt A till punkt B i ett stycke och gärna på så kort tid som möjligt. På vägen gäller det att hoppa över djupa avgrunder, glida ned längs väggar, slå sönder skadlig programvara och undvika diverse fällor och hinder som blockerar ens väg.
Till en början upplever jag spelet som lite väl lätt då det går att springa igenom en nivå på under en ynka minut utan att få så mycket som en skråma. Det är först när jag är en bit in i spelet som jag märker att svårighetsgraden gradvis har ökat och att tillfällen då jag behöver starta om nivåerna blir fler. Motståndarna och fällornas placeringar blir även de mer och mer djävulskt planerade.
En av spelets häftigare designval är att nivåerna kan ändra komposition. Det som en gång var golv kan helt plötsligt bli tak, vägg eller dylikt, något som inträffar när du rör speciella punkter på nivån. Detta gör exempelvis att en relativt liten nivå kan vecklas ut och bli mer komplicerad än den såg ut att vara från första början.
Utplacerad på varje nivå finns även ett chip som kan plockas upp. De är ofta dolda eller lite klurigt placerade. Det gäller med andra ord att vara uppmärksam på sin omgivning. Chippen används för att uppgradera huvudkaraktärens olika attacker, ett område av spelet som jag tycker hade kunnat få lite mer betydelse. Jag upplever dock att situationerna där jag får användning av specialattackerna är ganska få och det får nästan till naturlig följd att jag glömmer av att jag ens har dem. I de flesta fallen använder jag mig helt enkelt av den vanliga attackkombinationen som räcker gott och väl för att dela ut tillräckligt med skada.
Spelets estetiska design är väldigt tilltalande, framförallt med handlingens kontext i åtanke. De ganska simpelt uppbyggda nivåerna fylls av neonfärg, ljusstrålar, färgglada explosioner och metalliska motståndare. I bakgrunden syns en stadsbild utgjord av datorkomponenter som lyser vackert i periferin medan min karaktär springer genom miljöerna till ett pumpande soundtrack.
När jag klarar ett antal nivåer låses nya sekvenser av handlingen upp som jag kan titta på när jag låser upp dem eller vid ett senare tillfälle. Även om jag förstår tanken med att kunna skippa handlingen, känns det lite som att det blir en kil mellan den och spelet i sig när möjligheten presenteras som den gör. Troligtvis förstärks känslan hos mig eftersom själva spelandet inte verkar vara särskilt kopplat till handlingen överhuvudtaget. Det är lite som att läsa en serietidning samtidigt som jag spelar spelet.
Trots att vissa saker i spelet kunde ha gjorts annorlunda enligt mitt tycke är det en stabil plattformstitel för den som söker något fartfyllt och lagom svårt utan att kräva en djupare handling. Resultaten på varje nivå sparas och kan läggas upp på nätet vilket gör det möjligt att utmana tävlingsinstinkten om du känner för det. Spelet är således ett lättsamt alternativ om du vill komma ifrån tyngre plattformstitlar och helt enkelt njuta av plattformshoppande för hoppandets skull.