Recension: Energy Cycle Edge [PS4]

När jag sätter mig ned och startar Energy Cycle Edge för första gången blir jag en smula eftertänksam. Mitt allra första intryck är att spelet ser ut som något av de pusselelement som jag flera gånger har funnit i Artifex Mundis titlar. Jag menar såklart inte sekvenserna där jag måste hitta dolda föremål i ett gytter av andra saker, utan de rena pusselelementen där jag emellanåt känner mig som en fåne, då jag inte förstår mekaniken.

Att studion Sometimesyou tycker om knepiga pusselspel har de visat tidigare med titlarna Energy Balance, Energy Cycle och Energy Invasion som alla tre finns till PlayStation-konsoler. Dock har jag inte provat några av deras tidigare alster och slås därför av den fullständigt nakna introduktionen till detta spel.

Men det här löser jag ju enkelt. Vad är problemet liksom?

Men det här löser jag ju enkelt. Vad är problemet liksom?

Från den sparsmakade menyn kan jag välja flertalet upplägg som initialt inte säger mig så mycket. Jag ser indikationer på vinklar där nivåerna går från 180 grader, ned till 45 grader. Det finns även ett läge som endast målas upp i form av en kub. Nyfiken på hur detta ska utspela sig, väljer jag alternativet 180 grader och möts omedelbart av en uppsättning olikfärgade energikristaller som är utplacerade efter ett bestämt mönster.

Det finns ingen introduktion eller någon slags handhållning i spelet över huvud taget och därför klickar jag lite förstrött på de olika kristallerna för att se vad jag kan provocera fram för reaktion. Spelplanen förändrar sig omedelbart, beroende på var någonstans jag klickar. Trycker jag i mitten av en rak linje, ändras samtliga färger på raden ett steg enligt en sekvens av färger. När alla kristaller har samma färg, har jag klarat av nivån och kan försöka mig på nästa.

Om jag istället klickar där en kolumn knyts samman med en rad av kristaller, påverkas färguppsättningarna i båda dimensionerna. Om det nu hade varit så att dessa energiknippen hade varit någorlunda jämt fördelade, hade ju spelet inte varit en speciellt tuff utmaning, men självklart presenteras spelplanen i ett kaotiskt skimmer av olikfärgade kristaller på varje rad och varje kolumn.

Skojar du? Är det där uppe till höger en karta eller vad?

Skojar du? Är det där uppe till höger en karta eller vad?

Nivån som jag har valt är redan från början rejält utmanande, eftersom jag aldrig lyckats lösa en Rubiks kub utan att ta sönder den och bygga ihop den bit för bit. När jag så småningom börjar snegla på de kommande nivåerna, känner jag mig väldigt ointelligent. i 180 graders-läget påverkar jag endast kristaller som befinner sig i en rak horisontell respektive vertikal linje, men 90 och 45 graders-nivåerna innebär logiskt nog att interaktionen mellan kristaller intensifieras ordentligt.

Och för att göra saken ännu värre, finns det ett tredimensionellt läge, där jag även kan rotera hela spelplanen och påverka bakomliggande kristaller. Mina misslyckanden med Rubiks mästerverk till leksak och IQ-utmanare gör sig påmind och jag inser att spelet absolut inte är skapat för mig.

Energy Cycle Edge är en rejäl utmaning för dig som bemästrar tredimensionella pussel och som enkelt knäcker nötter där du måste hålla koll på många faktorer samtidigt. Jag kan definitivt rekommendera titeln till alla som älskar rejäla omgångar av hjärnmassage. Själv känner jag mig lagom korkad och återgår med glädje till något utmanande actionrollspel istället. Min hjärna kan nog inte utvecklas mer.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.