Recension: Disgaea 4: A Promise Revisited [Vita]

Spelserien Disgaea har nog de flesta som tycker om utmanande och tidskrävande japanska rollspel hört talas om. Jag har då och då sneglat åt Disgaea-hållet men aldrig fått för mig att spela något av de tidigare utgåvorna så när erbjudandet kom att recensera den här omgjorda utgåvan av PlayStation 3 spelet Disgaea 4: A Promise Unforgotten, tackade jag ja. Man skulle kunna påstå att jag mottog erbjudandet med öppna armar, lyckligt ovetande om vad som väntade mig.

Disgaea 4: A Promise Revisited startar med introduktionen av spelets hjälte Valavatorez, en vampyr och före detta tyrann som har svurit att aldrig mer dricka människoblod. Hans nya liv består istället i att utbilda en mycket lågt stående varelse i den nedre världen som kallas prinny – hungern stillar han numera med sardiner. Vår hjältes trogne betjänt Fenrich gör allt för att få tillbaka sin forne mästare och försöker till och med krydda sardinerna med människoblod, dock utan att lyckas.

Prinnyvarelserna är egentligen syndarnas själar, återfödda i en pingvinliknande kropp med fladdermusvingar och de arbetar åt den onda, korrupta regeringen i Hades – fängelset i underjorden. Under en examensceremoni där sardiner skall delas ut till de prinny som har tagit studenten, kidnappas tyvärr de flesta eleverna och Valavatorez måste så klart leta upp alla prinny för att ge dem varsin sardin – ett löfte bryter man inte!

Så här långt påminner berättelsen i grunden om vilken halvgalen animeserie eller vilket japanskt rollspel som helst, men något som är unikt för det här spelet är att det inte alls lyckas gripa tag i mig. Visst är det kul med skruvade karaktärer i lustiga livssituationer men för egen del behöver jag lite mer djup i karaktärerna, något som lockar mig att läsa igenom alla textrutor och prata med alla karaktärer runt omkring Valavatorez och utforska varje del av spelets hörn.

Här lever Disgaea 4: A Promise Revisited inte alls upp till mina förväntningar utan levererar istället platta, tråkiga karikatyrer av karaktärer som försöker vara roliga men misslyckas fatalt. Kanske känner jag så för att jag inte plöjt igenom alla andra spel i serien? Jag vet i ärlighetens namn inte, men intresset för berättelsen tappar jag tyvärr ganska omedelbart.

The team!

Vaddå platta? Vi är ju hur djupa som helst!

Spelet är, liksom sina föregångare, ett strategiskt, turordningsbaserat rollspel av den grova kalibern – det har ett djup i spelmekaniken som kan få en oäven spelare att tappa färgen av svindel. Spelarens karaktärer uppgraderas på någorlunda vanligt rollspelsmanér, utrustas med bättre vapen och så vidare. Så småningom introduceras även vänliga monster som är svaga i sin ursprungliga form, men som kan kombineras med andra monster eller med en mänsklig karaktär för att på så sätt antingen öka monstrens eller människornas kraft i striden.

I striderna är det viktigt med placeringen av karaktärerna – står två eller fler karaktärer bredvid varandra så finns det chans att de tillsammans utför en kraftigare attack tillsammans, det går också bra att lyfta upp andra karaktärer för att bygga upp ett torn som utdelar mängder med skada. Än så länge inga konstigheter va?

En liten bit in i spelet introduceras speciella kuber som kan finnas utplacerade på spelplanen, de färgar delar av spelplanen med olika attribut som påverkar hjältarna eller fienderna som står på dem för tillfället. En del kuber gör fienden oövervinnlig, andra ökar mängden erfarenhet som spelaren får och andra kan omöjliggöra attacker från avstånd. Det är med andra ord otroligt viktigt att skaffa sig en överblick över varje ny spelplan och sedan planera om kuberna ska förstöras eller användas för egen vinning samtidigt som stor hänsyn måste tas till fiendertyper och deras attackrutiner.

Ungefär här känner jag att spelet börjar bli lite väl krävande för mig – visst hankar jag mig fram genom nivåerna men hela tiden fortsätter spelet att addera lager på lager av nya funktioner. Det finns politiker som behöver påverkas i ett separat minispel, det ska placeras avatarer av gruppens karaktärer på ett spelbräde som påminner om brädspelet Risk, där man har möjlighet att öka sina färdigheter och förmågor genom att placera ut byggnader på rätt ställen. Det öppnas upp en värld där man kan öka nivåerna på sina vapen och förmodligen mycket, mycket mer och till slut blir det för mycket.

Geo Blocks Rocks

Vilken kub skulle jag ta nu? Grön? Nej blå! Ljusblå?

Jag beundrar verkligen Disgaea 4: A Promise Revisited för sitt fantastiskt genomtänkta och på gränsen till sinnessjuka djup och självklart beundrar jag de spelare som klarar av att konsumera all denna information och omsätta den till framgång i spelet. Samtidigt finns det en funktion som jag faktiskt bara tycker är dum och onödig. I varje strid som startas så finns möjligheten att när som helst ångra sig och hoppa ur striden för att återgå till hemmabasen, vilket jag tycker är nästan lite för snällt.

Vad som är motsatsen till snällt – och faktiskt också anledningen till att jag slutade spela spelet – är att om spelaren skulle göra ett misstag och hela gruppen råkar förlora i en strid, är spelet slut. Stängs inte spelarens PlayStation Vita av i det här läget skrivs framstegen över på sparfilen och det är fritt fram att börja om från början, från första uppdraget, dock med karaktärernas utrustning och nivåer intakta.

Jag får erkänna att jag har blivit besegrad av ett spel, jag har blivit besegrad av ett spel där hjälten är en sardingourmet till vampyr som vägrar att dricka människoblod. Jag är besegrad och vågar nog aldrig återvända i striden mot Disgaea!

 

Ett svar
  1. Die Monger Thomas

Kommentera