Recension: Dead Space [PS5]

”I rymden kan ingen höra dig skrika” lyder en känd filmslogan, men nog sannerligen var det många som kunde höra oss skrika i våra vardagsrum när vi först fick ta oss an spelet Dead Space 2008. Spelet var på många sätt en nystart för survival horror-genren som länge hade drivits av framförallt det då ganska trötta genresyskonet Resident Evil.

I rollen som den fyndigt döpta ingenjören Isaac Clarke uthärdade vi ett äventyr som inte bara var en hyllning till mörk science fiction i allmänhet, utan även skräck i dess renaste form. Spelet fick uppföljare men efter några år lades serien på is fram tills nu. Det ursprungliga Dead Space har knådats om, kryddats och gräddats till en nytolkning, och nu är den här.

Handlingen är relativt enkel vid första anblick, men utvecklas snart till en spännande och engagerande berättelse. Tillsammans med en liten trupp rymdfarare är Isaac på väg till det enorma gruvbrytarskeppet USG Ishimura. Han är delvis med på resan i sin roll som ingenjör och tekniker, men han har även ett personligare skäl än så, då hans flickvän befinner sig på skeppet. Efter en improviserad nödlandning visar det sig att rymdstationen är mitt i en brinnande incident. En mystisk artefakt har nämligen hittats på en närliggande planet och dess närvaro visar sig ha en förödande effekt på alla i dess närhet. Isaac och hans kamrater börjar luska i mysteriet och tvingas snart att kämpa för sin överlevnad mot horder av köttiga mutanter.

Om det ursprungliga Dead Space var snyggt och välpolerat har man med nysläppet definitivt lyckats forsla spelet in i den nuvarande grafiska eran. USG Ishimura är snyggt och stämningsfullt, en bjässe klädd i metall vars grepp är svårt att komma ur. Det är en kolossal farkost och så snart jag har tagit mig förbi introduktionen släpps jag lös i dess kaotiska inre. Skeppet är uppdelat i flera avdelningar och rum för rum smyger jag mig fram, oftast med mitt vapen höjt, beredd att slå till vid minsta överraskning. Och överraskningar, det finns det gott om. Precis som i originalet är ljudbilden och musiken fenomenal. Det skramlar i ventilationstrummor, mutanter vrålar i fjärran och maskiner jobbar på i bakgrunden. Samtidigt framstår stämningen som passivt aggressiv på ett fascinerande vis.

Isaac är ingen soldat, så utöver de mer renodlade vapen han använder att försvara sig med finns även en salig blandning av verktyg. För mig har vapnen alltid varit ett av de stora dragplåstren i Dead Space-spelen, av flera anledningar. De är relativt få, men unika, funktionella och tillfredsställande att använda. För att uppgradera dem krävs speciella delar som inte dyker upp allt för ofta, och trots att man kan köpa dessa delar för pengar du finner under spelets gång är det osannolikt att man hinner uppgradera alla vapen fullt ut under en genomspelning. I den här versionen av spelet har utvecklarna gjort ett antal modifieringar på vissa vapen som kanske inte faller alla i smaken, men jag uppskattar att de anonyma vapenköpen från originalet har bytts ut och istället vävs vapenfynden in i mitt utforskande, komplett med stämningsfulla videosekvenser.

Striderna mot de så kallade nekromorferna är intensiva och spännande, mycket på grund av vapnen men framförallt vapnens symbios med motståndarnas fysik. I Dead Space kommer du inte särskilt långt med att göra en massa huvudskott, utan tricket ligger i att skjuta av armar, ben, tentakler och andra lemmar på sina fiender. Majoriteten av nekromorferna är snabba, och det gäller därför att vara på tå och ta snabbare beslut kring bästa sättet att ta sig an just den fienden. Har du ont om ammunition går det att lösa situationen på andra sätt, som att använda Isaacs telekinetiska modul, plocka upp ett vasst föremål och trycka iväg det i rätt riktning (något som är precis så tillfredsställande som det låter). Likaså kan man med en annan modul försätta en eller flera antagonister i ett tillfälligt slow motion för att köpa sig lite mer tid.

Att ta sig igenom spelet är inte bara utmanande utan även väldigt givande då man har utvecklat både handlingen och uppdragen från det ursprungliga spelet. Sidouppdragen är enkla men ger en ännu en anledning att återbesöka avdelningar som du har utforskat tidigare. Dörrar som tidigare var låsta går med rätt föremål nu att öppna, och utöver att områdenas utseende kan ha förändrats hoppar slumpmässiga fiender fram då och då för att ytterligare sätta press på en. Allt som oftast känner jag ett större obehag vid återbesöken än när jag var där första gången, något som i sig är en imponerande bedrift av utvecklarna.

Dead Space var ett utomordentligt bra spel redan när det släpptes 2008, men med den här versionen har man inte bara tagit vara på det ursprungliga materialet utan även kommit med nya idéer och inslag som verkligen lyfter spelet in i nuvarande konsolgeneration. Det är snyggt, välgjort och polerat med kärlek, så även om de där skräckfyllda skriken kanske hörs dåligt i rymden lär våra glädjetjut höras över hela universum.