Recension: Dark Souls II – Crown of the Sunken King [PS3]
Ord är intressanta. Hur de kan uppfattas och tolkas så oerhört olika från avsändare till mottagare. Ta ett ord som slumrande. Vad väcker det för associationer hos dig? Jag kan intyga att det väcker en helt annan association hos From Software. Eller så finns det ett ordspråk jag aldrig tidigare hört talas om – väck inte den drake som slumrar.
Crown of the Sunken King är den första av tre expansioner till Dark Souls 2 (9/10), detta vidunder till spel som så många svurit över men samtidigt älskat. Trilogin The Lost Crowns kommer att portioneras ut i små stycken under sommaren och den tidiga hösten, och nu har jag gett mig på den första delen.
Någonstans långt ner under Drangleic finns en övergiven ruin, där kung Vendrick sägs ha förlorat sin kungakrona. Ett enormt gravvalv väntar de äventyrare som vågar ge sig ner i det, och introducerar lite nya kniviga spelmekaniska grepp.
Det är svårt att tala om expansionen utan att avslöja för många detaljer – men låt mig beskriva ett par saker som lösryckta ur sitt sammanhang inte förstör för mycket. Crown of the Sunken King sträcker sig över ett par områden, alla med sina egna små lägereldar att vila vid.
Platserna, och i synnerhet den enorma pyramiden Shulva, kan kännas lite små vid första anblicken. Men geografin, geometrin och arkitekturen är häpnadsväckande. Så är även sadismen hos de som byggt upp världen. Fällor, lönnvägar, väl dolda lägereldar och fiender vars försvar mot det mesta är skyhögt. Men, till skillnad från Dark Souls II överlag känns delarna i den här expansionen väldigt väl sammanhängande och samspelta. Att vissa delar kan kännas ungefär lika kluriga att pussla som Ocarina of Times förbaskade vattentempel kanske upprör vissa, men det här är lite riktigt lika ondskefullt konstruerat.
Dock ska de sägas att en olycklig spelbalansuppdatering (version 1.06) kommer att ställa till det för de spelare som valt någon annan taktik än rått närstridande. Magi har balanserats om, och i kombination med de flesta fienders höga motstånd mot detta, vilket gör det oerhört svårt att överleva expansionen. Även smidigare närstridskrigare lär springa på lite patrull – då de första fienderna suger upp skada bättre än disktrasor. Försiktighet och taktik krävs – som vanligt. Och From Software introducerar nya fiender som även gamla veteraner vid en första anblick faktiskt kan få problem med.
Men för att återvända till ordet slumrande en stund. Crown of the Sunken King lyckas även med konststycket att introducera den kanske mest taktiskt imponerande bossfajten jag varit med om Dark Souls II. Jag tänker inte berätta så mycket om vilken det är, men det dyker upp en rätt så nedrig fiende fram emot slutet som kräver tålamod, skicklighet och förmågan att läsa av rörelsemönster och reagera blixtsnabbt. Men framförallt – tålamod. I synnerhet för de som är lika korkade som jag – och ger mig på expansionen under mitt andra varv genom spelet.
Summan av kardemumman – Crown of the Sunken King är kanske lite för kort för sitt eget bästa, men håller samtidigt tillräckligt hög kvalitet för att det skall vara ett (nervöst och adrenalinhöjande) nöje att utforska. Kombinera det med lite ny utrustning, en rejäl dos av elaka fiender och ett par schyssta bossfajter så har du en någorlunda uppfattning om dess innehåll.
Om resterande två expansioner håller samma kvalitet är trilogin ett givet köp för de som letar efter nya utmaningar. För den som är lite tvivlande – gå ner i Black Gulch och placera era frammaningstecken i det stora, tomma rummet precis efter bossfajten och se om ni inte kan bli frammanade som medhjälpare för andra modiga äventyrare och få en liten smak av vad som väntar.