Recension: Curse of the Dead Gods [PS4]

Curse of the Dead Gods är ett så kallat Roguelite-spel som innebär att det finns procedurellt framtagna nivåer och ett omspelningsvärde där du får globala upplåsningar genom att spela om och om igen. Här handlar det om ett actionäventyr i isometrisk vy där du utforskar ett tempel som är inspirerat av den sydamerikanska Mayakulturen.

Varje spelomgång består i att du utforskar ett antal rum för att utveckla dina egenskaper och din arsenal samt försöka besegra mästare och bossar.

Belöning inhämtad, nästa rum annalkande.

I varje spelomgång slumpas en karta med rum. Du ser hela vägen fram till nästa boss och måste bestämma vilken rutt du siktar mot då varje val eliminerar en stor del av de andra vägarna. Det finns en handfull olika rumstyper vilka innehåller guld, vapen, uppgraderingar eller möjlighet till läkande eller utmaningar. Självklart finns det även fiender i alla rum förutom helningsplatserna.

Från början har du bara ett svärd och en pistol att tillgå, men ju mer du spelar desto fler alternativ kan du låsa upp och när du kommit en bit har du flera vapenbord med olika arsenaler att välja på. Om du har prioriterat den typen av uppgraderingar kan det givetvis också finnas utrustning med specialförmågor.

Förbannelse på ingång.

Varje spelomgång är också en kamp för att få så lite korruption som möjligt. Varje gång du lämnar ett rum ådrar du dig korruption som leder till förbannelser. Det finns också fiender och fällor som kan fylla dig med mer korruption och en del föremål och händelser som kan sänka den.

Efter tillräckligt mycket korruption, drabbas du av en förbannelse som ger en nackdel och i vissa situationer även en fördel. Det kan exempelvis handla om att du tappar en av dina reliker men samtidigt få tre gudomliga poäng som kan ge dig nya fördelar. Om du når fem förbannelser minskar dina livspoäng tills de når en så låg nivå att du i praktiken dör av en träff.

Striderna är actionspäckade och bjuder på en del taktik kring när du kan anfalla och när du ska ducka eller parera. Jag hittar snabbt en spelstil där jag överlever bättre om jag använder avståndsvapen och duckar inkommande attacker, men det finns motståndare som exploaterar det också givetvis.

Balansen mellan uppgraderingar per omgång och globala uppgraderingar är mycket väl genomförd och även om jag åker på en osedvanligt svår omgång så har jag alltid några dödskallar och ringar med mig som tar mig närmare en häftig pilbåge eller att kunna starta omgången med 25% mer livspoäng.

Den här bossen hade hunden med sig in i templet.

Det finns förstås också saker jag tycker mindre om med spelet. Mekanismen med mörker och ljus och att du bär på en fackla tycker jag faller lite platt. Jag har inte upplevt en spelomgång där jag känt att jag prioriterar att tända eldar och stå i ljus över att undvika fiendeattacker och vara i konstant rörelse. Tyvärr leder det också till att miljöerna blir mörka lite tråkiga. Och på det temat tycker jag att variationen i rummen är aningen för liten och både estetiken och konceptet slå ihjäl allt för att hitta en belöning på slutet blir repetitiv.

På det positiva kontot hamnar de dagliga unika utmaningarna där det lagts till specialregler som exempelvis att det går på tid eller att facklan inte fungerar och där du bara får ett försök att klara av utmaningen, men får valuta för globala uppgraderingar för varje rum du klarar.

Det går mode i spelgenren roguelikes och Curse of the Dead Gods tillhör helt klart toppskiktet, sina tillkortakommanden till trots. Varje gång jag dör och vaknar vid den gigantiska tempeldörren är jag sugen att försöka på nytt och det är exakt den känslan genren försöker väcka.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.