Recension: Counterspy [PS4]

Kalla kriget är på gränsen till att bryta ut till ett fullskaligt kärnvapenkrig, och organisationen C.O.U.N.T.E.R. är världens enda hopp för att undvika det. De två supermakterna The Imperialist States och The Socialist Republic kapprustar och hotar av någon anledning med att avfyra sina kärnvapenmissiler mot månen.

Att förstöra månen känns dock som en ganska ogenomtänkt idé, men det är lite av den humorn som kryddar Counterspy. Stämningen i spelet dryper av inspiration från gamla spionserier som Mannen från UNCLE men har också lite av lättsamheten från No One Lives Forever eller Austin Powers, även om det inte är lika mycket åt parodihållet.

Som spion i C.O.U.N.T.E.R. är det ditt jobb att ta dig an uppdrag i någon av de två supermakterna med slutmålet att finna och oskadliggöra kärnvapnen innan någon av makterna trycker på den stora röda knappen. I huvudmenyn kan du se vilken beredskapsnivå de två länderna har och det inverkar på hur svårt ditt nästkommande uppdrag blir. Varje uppdrag är dessutom slumpmässigt genererat när det gäller nivåer och fiender.

I grund och botten är Counterspy ett tvådimensionellt sidoscrollande smygspel och nivåerna blir lite av ett pussel om du vill undvika att bli upptäckt. Vakter har patrullmönster du behöver studera och det finns säkerhetskameror att undvika, men jag märkte fort att straffet för att skjuta vilt på allt som rör sig är relativt lindrigt. Visserligen tål din karaktär inte mycket skada, men om du bara är snabb med att döda alla i ett rum hinner inte vakterna höja beredskapsnivån. Om du dör höjs dock beredskapen en nivå, och det är därför rekommenderat att smyga så mycket som möjligt.

Även spioner behöver en kram då och då.

Även spioner behöver en kram då och då.

Vid olika ställen i nivåerna finns det möjlighet att ta skydd bakom föremål och då förflyttas kameran till ett tredjepersonsläge istället. Detta förenklar situationer där du behöver bra tajming för att undanröja vakterna. Du får även en bättre överblick på situationen i rummet eftersom kameran i sidoläget ibland gör det lite onödigt svårt att se hur omgivningen ser ut.

Under uppdragen hittar du diverse ritningar för vapen och uppgraderingar som kan låsas upp, men huvudmålet är att hitta information om kärnvapenmissilerna. Dessa informationsbitar är uppdelade i segment med fem i varje och vid varje slutfört segment förs berättelsen framåt. När all information samlats låser du upp det sista uppdraget, och tyvärr sker detta ganska snabbt. Jag var klar med kampanjen på lite drygt två timmar, och trots att spelet är underhållande kändes det lite som ett antiklimax när det tog slut. Ytterligare svårighetsgrader kan låsas upp, men utöver det är återspelningsvärdet ganska litet trots de slumpmässigt genererade nivåerna.

Presentationen i Counterspy är stundtals lysande. En härlig grafisk stil med väldigt detaljerade miljöer ger spelet en skön stämning som sedan förstärks av den fantastiska musiken. När jag startade upp spelet första gången var jag omedelbart uppslukad av spelvärlden och den charmiga spionberättelsen.

Efter varje uppdrag summeras dina handlingar till en poäng som sedan jämförs med dina vänner, och du blir sedan utmanad att slå dina rivalers poäng. När du gått förbi en rival kan du även råka hitta deras lik i nästkommande uppdrag, och kan då plundra det för att få extra pengar som kan spenderas på nya vapen eller bonusutrustning.

Counterspy är ett spel som gör flera saker väldigt bra, men det känns som att det är för lite av det goda. Den korta kampanjen var en liten besvikelse och det känns inte tillräckligt att bara spela om samma historia igen på högre svårighetsgrad.

Fundamentet för ett riktigt bra spel finns här, men i nuvarande form räcker det inte riktigt hela vägen. Men har du en förkärlek för spioner och kalla kriget-stämning bör du spela Counterspy oavsett.

2 kommentarer
  1. Alestes Alestes
    • Johan Lindros Johan Lindros

Kommentera