Recension: Chorus [PS4, PS5]

”I rymden kan ingen höra dig skrika” är en känd tagline från filmvärlden. Detta stämmer inte alls överens med spelet Chorus där skurkarna skrikandes far ut i rymden när jag pepprar deras skepp i bitar med mina laserkanoner. Spelet är något så intressant som ett science fiction-äventyr med fokus på rymdfarande och berättande, en kombination som kanske inte är så vanlig som man skulle kunna tro.

Nara, en före detta toppkrigare i en ond rymdkult inser efter en karriär av onda handlingar att hon kanske slåss för fel sida i en konflikt som sträcker sig över flera solsystem. Hon flyr, döljer sin riktiga identitet och börjar istället ta uppdrag som en beskyddare och pilot åt en gruppering som gör allt för att överleva ute i rymdens karga värld. Vad hon inte vet är att det inte dröjer länge innan kulten är henne i hälarna, och att hon snart tvingas försvara nya vänner mot en för dem helt ny fiende.

Chorus är, som nämnt i ingressen, en annorlunda upplevelse i den bemärkelsen att man kombinerar en relativt djup handling med stora delar rymdfarande. Nara lämnar aldrig sitt skepp förutom i videosekvenser och min enda kommunikation med andra är genom radiokommunikation ackompanjerad av en liten textruta och ett litet trevligt ”passfoto”. Det känns lite konstigt och ensamt till en början, men efter några timmar av spelande vänjer jag mig. Sättet att hantera handling och karaktärer på känns som ett stilistiskt drag, och även om jag kan tycka att lite mer variation i karaktärsgalleriet och sättet de presenteras på hade varit trevligt kan jag ändå uppskatta enkelheten.

3…2…1…Takeoff!

Att flyga fram genom rymden sittandes inuti Naras självmedvetna rymdskepp Forsaken är en häftig upplevelse. Rymden är som en stor lekplats och trots att det är relativt många transportsträckor som behöver avverkas mellan objektiven går det fort med hjälp av hastighetsportar som ger mig en ordentlig skjuts. Rymden är för det mesta blygsamt inredd, men stjärnor, asteroider, avlägsna planeter och gigantiska rymdstationer utgör en inbjudande bakgrund när jag far fram i hög hastighet. Stundvis kan det vara lite klurigt att orientera sig, men det gäller framförallt när det kommer till att hitta delobjekt och mindre mål. Som tur är har Nara en del psykiska färdigheter som bland annat kan hjälpa mig att läsa av ett område efter intressanta saker.

Det är möjligt att landa sitt skepp på stationer då och då för att uppgradera dess olika egenskaper och utrustning. Det är inte överdrivet avancerat upplagt men känns ändå tillfredsställande eftersom förändringarna märks tydligt när jag väl beger mig ut i skeppet igen. Att styra skeppet är en dröm och studion bör ha en eloge för hur man har lyckats göra ett strömlinjeformat och smidigt upplägg både för strider och vanlig framfart. Med en kombination av skeppets funktioner och Naras egenskaper kan jag frigöra mig från fysikens lagar och göra både häftiga och användbara manövrar närhelst jag behöver det.

Ibland önskar jag att skeppet hade en inbyggd dammsugare..

Allt som oftast hamnar jag i strid med andra rymdskepp. Dessa kan vara allt från snabba ”dogfights” där jag och motståndarna försöker utmanövrera varandra och få in några skott, men även strider mot större och mer avancerade motståndare som kräver en annan sorts tänk. Olika vapen är olika effektiva, sköldar och specifika delar på skeppen behöver tas ut och allt detta medan jag undviker intensiv eldgivning, behöver skydda kamraters skepp eller kämpar mot tiden. Det är intensivt och spännande, något jag inte tröttnar på i första taget.

Chorus är en trevlig och annorlunda spelupplevelse som definitivt är en av årets mer positiva överraskningar för min del. Det narrativa hade kunnat slipas till lite, men huvudfokusen ligger på själva flygandet, och där har man verkligen lyckats skapa en intressant känsla som jag tror kommer passa såväl nybörjare som mer erfarna spelare.

2 kommentarer
  1. Thomas Thomas
  2. Thomas Thomas

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.