Recension: Catie in Meowmeowland [PS4, PS5]

Den klassiska berättelsen om Alice i underlandet visar sig vara en populär saga att försöka berätta i tvspels-format. Till skillnad från mörkare förlagor (Alice och Alice: Madness Returns) fokuserar Catie in Meowmeowland mer på de surrealistiska momenten i sagan och dessutom enorma mängder katter och levande leksaker.

Catie vaknar upp en morgon och ser att en mystisk vit katt med med en klocka springer förbi och hoppar ner i ett märkligt hål i trädgården. Efter en liten stund blir hon själv nedputtad i hålet och uppäten av en stor, vit katt. 

Väl igenom kattens inre, så befinner sig Catie i en besynnerlig värld. En vägskylt pekar vägen mot en stor katt, och i bakgrunden finns en bergskedja av katthuvuden. Dock står hon framför ett stup, utan en direkt väg framåt. På andra sidan avgrunden står en rosa geleblobb med en liten brons-tuta. Caties äventyr har börjat. 

Catie in Meowmeowland är ett pusselbaserat, surrealistiskt äventyrsspel där jag måste lösa en serie av pussel för att föra Catie och handlingen vidare. Jag kan inte direkt styra Catie, utan måste se till att hon själv kan röra sig framåt genom ett antal scener och eliminera de hinder som finns. För det mesta är pusslen inte helt övermäktiga, men vissa scener fick mig att stanna upp, klia mig i huvudet och svära ett par gånger. Tyvärr finns det väldigt få hjälpmedel att tillgå och det är inte alltid uppenbart vad eller hur jag kan interagera med saker i miljöerna. Det kan i vissa fall sluta med blint pixeljägande för att klura ut vad som går att klicka på och inte, men det är bara ett fåtal scener som är lite otydligt skapade.

Jag vet inte riktigt vem spelets målgrupp är – den enkla, handtecknade grafiken och hur urbota gulligt allting är får mig att tro att det är ämnat till en yngre målgrupp, men med tanke på den surrealistiska, drömska logiken (eller ologiken ibland) bakom vissa pussellösningar får mig samtidigt att tro att absolut inte är lämpat för en yngre publik, åtminstone inte utan lite hjälp från någon äldre. Teamet verkar vara väldigt inspirerat av den gamla, märkliga tecknade serien Professor Balthazar, och går verkligen helt in för att skapa en helt ologisk och nonsensisk värld. 

Trots att Catie in Meowmeowland är fullt av katter och den grafiska stilen är surrealistiskt charmig, så klickar det inte helt för mig. Pusslen blir tröttsamma och snudd på plågsamma att ta sig igenom på grund av helt onödigt pixeljagande för att konstatera vad jag kan eller inte kan interagera med. Handlingen berättas mestadels med tankebubblor, och dialog är helt frånvarande. Det finns väsentligt bättre surrealistiska äventyrsspel att uppleva, och betydligt bättre Alice i Underlandet-tolkningar.