Recension: Blue Reflection: Second Light [PS4]

Sommarlovet började inte alls så som Ao hade tänkt det. Istället för att tillbringa tiden i skolan för att studera, sveps hon iväg till en helt ny värld i samma ögonblick som hon öppnar entrédörren till skolbyggnaden. Dessutom drabbas hon av minnesförlust. Typiskt japanskt sommarlov för den trogne JRPG-spelaren med andra ord.

Inom kort får hon sällskap av Kokoro, Yuki och Rena som också trillar in i denna nya värld med fullständig minnesförlust. Det finns ytterligare världar i närheten som pockar på deras uppmärksamhet, världar som verkar vara knutna till flickornas undermedvetna och därför torde kunna avhjälpa minnesförlusten. Tillsammans beger sig tjejerna in i ett äventyr som de sent ska glömma.

Blue Reflection: Second Light lånar en hel del idéer och upplägg i berättelsen av Persona-serien och även om det låter lovande, är upplevelsen inte alls på samma plan. För att medlemmarna i berättelsen ska få sina minnen tillbaka, behöver de färdas till sina respektive världar där de får tips om varför minnena har försvunnit. Och så klart slåss mot en boss, vilken håller nyckeln till varje individs låsning i själen.

Häftiga kläder, stora bossar. Det här spelet har allt. Eller?

Om du har spelat något spel i antingen Atelier- eller Hyperdimension-serien, kommer du att känna igen dig i spelupplägget. Du springer omkring i vackra nivåer, samlar ingredienser eller material och kan själv välja att attackera fiender genom att slå på dem innan de springer in i dig. För att få ett övertag i striderna, kan du smyga bakom antagonisterna och starta striden genom att hugga dem i ryggen.

Striderna är enkla och saknar ofta utmaningar av det strategiska tänkandet. Mekaniken bjuder visserligen in till en viss del av planering men om du, liksom jag, gillar att ta varenda strid som erbjuds i nivåerna, kommer du att upptäcka att striderna blir alldeles för enkla på grund av nivåskillnaderna mellan fiende och gruppen av tjejer.

Bossarna är därför det enda som bjuder på en någorlunda utmaning och här har Gust infört några välkomna nyheter till den japanska rollspelsvärlden. Den mest framträdande och underhållande nya idén är den som kallas ”One-on-one”, vilken triggas när jag lyckas attackera bossen med sådan kraft att en av tjejerna har möjlighet att hoppas fram och konfrontera bossen själv. Här smakar striderna lite mer som om From Software hittat på menyn. Jag behöver tajma attacker ganska precist, och har möjligheten att parera samt få in motattacker som utdelar stor skala.

Annars levererar Second Light inte mycket som får mig att höja på ögonbrynen. Jag får ta del av ett sömnigt inredningssystem av skolgården där jag med mina insamlade resurser kan bygga solstolar, barer och skolbänkar för att öka karaktärernas förmågor en smula. Jag kan också gå på date med utvalda kompisar för att umgås och eventuellt låsa upp nya talanger hos dem.

Det gäller att hålla sig borta från de röda strålarna i dessa förhatliga smyguppdrag

Det finns också ett läge där jag kan utföra tjänster åt mina kompisar. Och det är här som spelet emellanåt visar sin absoluta bottennapp i form av smyguppdrag. I andra spel är dessa spelmoment avskydda, och den japanska, blå varianten är inget undantag. I dessa uppdrag tvingas jag till ett pacifistiskt spelsätt och måste starta om en del av nivån ifall jag blir upptäckt. Jag upptäcker också en otäck egenskap som gör att jag måste spela om hela uppdraget om jag går in i fel hus för att leta efter saken jag ska hämta.

Blue Reflection: Second Light är absolut inget dåligt spel. Det är bara det att det saknar inspiration och hjärta, varför det bleknar snabbt. När jag för femte gången beger mig till en ny värld för att hjälpa ytterligare en individ att få tillbaka sitt minne, upptäcker jag att jag gör om samma sak som jag redan har gjort ett tjugotal gånger. Utan någon variation, vilket gör att jag tröttnar och ger upp innan jag har nått slutet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.