Recension: Blightbound [PS4]

Några av de mest stämningsfulla uppläggen jag vet när det kommer till berättelser involverar ofta följande ingredienser: en värld i spillror, kamp om överlevnad, upptäckaranda och återuppbyggnad. Klämmer man in dessa element i ett spel och plussar på flerspelarläge och tuffa svårighetsgrader, är jag som fisken på kroken. Blightbound agerar bete i den här liknelsen, men kommer det att smaka?

Efter en lång tid av krig och en dyrköpt seger mot en skräckinjagande titan håller människovärlden på att återhämta sig. Det mänskligheten inte räknade med var att en titans förmultnande kropp har mer effekt på sin omvärld än att bara reta upp folkhälsomyndigheten. En vidrig dimma sprider sig inom kort som en löpeld från de enorma kvarlevorna, farliga varelser börjar smyga runt i skuggorna och de kvarvarande människorna splittras allt eftersom deras samhällen krackelerar.

Med utgångspunkt på en ruinklädd bergstopp sätts jag som spelare på frontlinjen för att återskapa människornas värld. En sådan uppgift är svår att lösa på egen hand, men med hjälp av spelare från resten av världen känns läget ändå hoppfullt. Under min genomspelning har jag konstigt nog svårt att hitta kamrater att spela med, men även i de stunderna kommer jag ut på äventyr eftersom upp till två datorstyrda äventyrare kan göra mig sällskap istället.

Varför har monstren ficklampor men inte vi?

När sällskapet är redo är det dags att ge sig av. Baserat på deltagarnas styrka visas ett lagvärde som man sedan kan jämföra med de tillgängliga nivåernas utmaning. Alternativen varierar kraftigt i svårighetsgrad, och om deltagarna väljer olika förslag slumpas destinationen fram mellan dessa. På grund av det hamnar jag flera gånger på uppdrag som antingen är alldeles för lätta för min nivå eller på tok för svåra. I det senare exemplet leder detta till att min karaktär dör stup i kvarten, och oftast även till att vi inte kan besegra nivåns slutboss eftersom samarbete är nyckeln i spelets upplägg.

Det finns tre olika klasser som alla fyller en roll på slagfältet. Jag spelar oftast som en magiker med läkande egenskaper som fokus. Det finns även en krigare som ska stå för det mesta av lagets skadeabsorbering och en lönnmördare med potentiellt hög utdelning av skada på motståndarna. Jag gillar det här upplägget, framförallt när man motiveras att uppfylla sin rolls uppgift för att få tillgång till sin specialförmåga. Ibland känns det dock lite väl bestraffande då en fallen kamrat snabbt leder till att hela truppen decimeras, något som kan hända väldigt lätt när ett slagfält allt som oftast är fyllt av fällor, fiender och projektiler på samma gång.

Ibland är det full rulle i kryptan!

Efter varje äventyr återsamlas man i sin lilla nedgångna bergsby där man kan uppgradera sin karaktär, handla, besöka smeden med mera. Olika uppdrag och uppgifter kan göra att byn ökar i livlighet, vilket i sin tur kan ge mig som spelare bonusar eller tillgång till nya saker. Ibland hittar man spelbara äventyrare i nöd under sina resor, vilka också snabbt blir en del av mitt blygsamma samhälle. De har ofta liknande förmågor i grunden, men alla har ett unikt utseende och oftast någon förmåga eller bonus som är unik för just dem.

Blightbound är ett roligt och ganska beroendeframkallande spel överlag, trots ett antal brister. Jag tycker om temat och skulle kunna tänka mig att det är en titel som gör sig som bäst när det spelas med några goda vänner. Det är även ett stundvis svårt och oförlåtande spel som förmodligen kommer att få dig att väsa svordomar under stridens hetta, men med tålamod, fokus och en del tur går det att tackla det mesta man stöter på. Ett trevligt utseende, stämningsfull musik och ett lättgreppat upplägg är även det en bonus.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.