Recension: Blackwind [PS5]

Blackwind är ett spel som vid första anblick får mina tankar att sväva iväg till den gamla 80-talsserien Transformers eller det japanska fenomenet med Gundam-robotar. Det är mycket metall, teknik och fräsiga robotrustningar som hamrar loss på både det ena och det andra i en kamp om överlevnad. I Blackwind får vi följa den unge mannen James ”Jimmy” Hawkins som efter en flygkrasch finner sig instängd i sin fars senaste uppfinning – en högteknologisk självmedveten mecha.

Spelets upplägg ger inte bara vibbar av diverse robotserier, utan även äldre konsolspel. Att kunna springa runt på den främmande koloniplaneten och slå sönder mina allierades inredning, maskiner och containrar för lite extra erfarenhetspoäng känns liksom sådär ologiskt som spel ofta gjorde förr. Jimmy och hans rustning är smidiga att styra och kontrollschemat passar bra för bägge av spelets huvudsakliga beståndsdelar, det vill säga plattformshoppandet och striderna.

Vid tillfälle kan jag koppla loss en liten drönare från ryggen och utforska ventilationer och andra utrymmen. Denna kan dessutom styras av en andra spelare om du har tillgång till en sådan bredvid dig i soffan, vilket jag uppskattar. Att spelare 1 förlorar förmågan att skjuta och dubbelhoppa under tiden drönaren är ute känns dock lite som en kalldusch. Varför inte låta spelarna maximera nöjet?

Menar du att det inte räcker med myrdosor?

Kolonin som spelet utspelar sig i gräver efter en sällsynt och dyrbar mineral som armén gärna vill lägga vantarna på. De humanoida insekterna som lever där uppskattar såklart inte detta och konflikt uppstår. Jimmy har en del funktioner i sin rustning som hjälper mig att ta hand om situationen, men det är inte alla som känns särskilt balanserade. Energisvärden och armkanonen jag huvudsakligen använder känns dock väl avvägda och roliga att använda. Motståndarna kommer i olika form och storlekar men alla har en sak gemensamt: när jag har skadat dem tillräckligt får jag möjligheten att avsluta dem med ett enkelt knapptryck om jag är nära. När jag utför en sådan fryser lustigt nog bakgrunden till och det ser lite lustigt ut när resten av motståndarna står och glor medan jag sliter deras kamrat i stycken.

Uppgraderingen av armkanonen är enkel och det är barnsligt tillfredsställande att se sin från början ganska långsamma laserpuffra bli som en vattenslang av energi efter ett tags spelande. När jag låser upp specialförmågor märker jag snabbt att dessa är något för effektiva, vilket bidrar till en loop av övervåld och repetitiva mönster från min sida. En specialattack kan exempelvis träffa alla motståndare i min närhet. De blir försvagade nog att låta mig göra en avslutande attack vilken i sin tur belönar mig med tillräckligt mycket energi för att göra samma specialattack vid nästa våg av fiender några sekunder senare. Busfröet i mig njuter av effektiviteten, men det blir snabbt tråkigt med strategin, samtidigt som det är svårt att inte göra den så fort det blir lite motstånd.

”… och ljudet av laserkanoner ekade i dalen.”

Ljudbilden i spelet är en annan sak som skulle behöva en del åtgärder. Musiken går an, men röstskådespeleriet känns aningen amatöraktigt och röstklipp återanvänds hejvilt. Det blir snabbt tjatigt att mitt i strider höra min rustning påpeka att det finns fiender i området. Likaså att få höra ett och samma ljud varje gång jag har ihjäl respektive motståndarsort. Efter ett tag blir jag nästan sugen på att stänga av ljudet och bara ha igång musiken, men jag härdar ut.

Blackwind är inte ett genomdåligt spel, men det hade definitivt behövt slipas på mer om jag fick bestämma. Utseendemässigt och uppläggsmässigt funkar det mesta, men det är i detaljerna som det fallerar. Obalans, repetitiva inslag och osynkat ljud drar ner upplevelsen, men för den som tilltalas av spelets tema och lättillgänglig action kan det vara värt att testa.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.