Recension: Black Mirror [PS4]
Jag har alltid gillat äventyrsspel i genren peka-och-klicka, men faktum är att jag helt missat serien Black Mirror vars första del släpptes 2003. Del blev tre delar genom åren och enligt förhandsinformationen ska detta spel ses som en omstart på serien, som för övrigt inte har något alls att göra med Netflix-serien vilken blivit populär på senare år. Här anammas egenskaperna av ett äventyrsspel av modernt konsolsnitt där du förflyttar dig med styrspaken och undersöker omgivningen med ett enkelt knapptryck. Dock kommer du inte undan några enstaka quick time events som klistrats dit i onödan i min mening.
Året är 1926 och på ett gammalt slott i Skottland axlar du rollen som David Gordon som besöker familjens ägor för första gången i sitt liv efter att hans far dött under mystiska omständigheter. Berättelsen är en klassisk spökhistoria med tydliga influenser från Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft.
Berättelsen är såpass välskriven och spännande att jag håller mig från att avslöja mer om den, utan rekommenderar dig att uppleva den själv. Tempot är ganska lågt och vore det inte för de störande laddningstiderna hade jag gärna tillbringat mer tid med att utforska alla skrymslen och vrår. Ett annat smärre störningsmoment är de osynliga väggarna som jag allt som oftast går in i. När det kommer till förflyttningen tänker jag på spel som Alone in the Dark, där kameravinklarna byttes plötsligt och det blev oklart vilket håll du egentligen var på väg åt. Som tur är slipper du iallafall stridsvagnsförflyttning och David går åt det håll som du drar vänsterspaken.
Miljöerna är otroligt vackra och närvarokänslan i slottet och dess omgivningar är stor. Tyvärr är den grafiska sidan av karaktärsdesignen undermålig och figurerna påminner mer om lergubbar än levande personer. Deras röstskådespelare gör dock ett fantastiskt jobb och lyckas ändå få dem trovärdiga. Många av figurerna är verkligt minnesvärda där trädgårdsmästaren med sin klingande skotska dialekt sticker ut som min favorit.
Pusslen är för det mesta logiska och jag körde bara fast på ett ställe, där det visade sig att jag kunde flytta runt skärmen för att upptäcka nya hemligheter. Det finns en nyckel där du måste anpassa urskärningen till olika lås, något som känns direkt taget från The Room vilket är ett av mina favoritspel i pusselgenren på senare år. Generellt så är det ett väldigt lätt spel, även om den störande Game Over-skärmen gör en återkomst. Det tillför inget positivt utan endast frustration när jag måste spela om från senaste autosparfilen, och det endast handlar om att avvakta och se var intressepunkterna dyker upp för att inte dö.
Stämningen är spelets absolut största styrka och den bibehålls genom hela spelet. Berättelsen är hela tiden spännande och dagboken samt uppdragsloggen hjälper dig framåt om det blir oklart vad nästa steg är för att komma vidare. De inzoomade scenerna över skrivbord och hyllor ger en skön djupkänsla då du också kan utforska runt hörn och inuti lådor.
Skulle du vara platinajägare så kommer Black Mirror absolut att hamna på listor över enkla platinatroféer då jag fick min på en genomspelning. Även om det i sig kanske inte intresserar alla, så överraskas jag över hur involverad jag blir i Davids öde och hur bra berättelsen är. Trots några tekniska fadäser nickar jag belåtet när eftertexterna rullar över att ha spelat igenom ett av årets bästa äventyrsspel.