Recension: Bite the Bullet [PS4]

I en ruggig framtid har en svår hungersnöd tvingat mänskligheten ner på knä. Matkrisen har gått så långt att våra skarpaste hjärnor utvecklat implantat som gör det möjligt för oss att konsumera oorganisk materia. Något som säkert verkade vettigt i teorin.

Dessvärre resulterade den fiffiga lösningen i galna muterade människor som snabbt kom att dominera och tog över planeten. Det som återstår av mänskligheten har tvingats på flykt och börjat kolonisera universum i hopp om att en dag kunna återvända.

Som yrkessoldat är ditt uppdrag nu att bege dig till kära gamla jorden för att samla in DNA till vår viktiga databas. Organisatör av hela arbetet är företaget DarwinCorp. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan – även om det är något som inte riktigt stämmer…

I Bite the Bullet får vi följa yrkessoldaterna Chewie (nej, inte han från Star Wars) eller Chewella som dessutom kämpar tillsammans som en högexplosiv duo ifall du har någon att spela tillsammans med lokalt. För att vara ett galet spel som inte tar sig självt på allvar blev jag ganska förvånad över all dialog och försöken till en handling. Samma sak gäller det enorma rollspelsdoftande färdighetsträdet där du spenderar poäng för att skaffa dig fördelar mot alla skjutgalna fiender. Spelets banor har även tidsutmaningar och taktiska utmaningar för den som känner sig luttrad. Det kan exempelvis vara att klara banan på under 10 minuter eller döda två fiender med en granat och andra liknande kriterier.

Stockholm Central har inte förändrats speciellt mycket och det är skönt att inte behöva använda ansiktsmask.

Mycket av spelets inspiration och stil känns som hämtad från den gamla arkadserien Metal Slug. Nackdelen med detta är att jag inte orkar läsa all dialogtext och snabbt ledsnar på det utseendemässigt tråkiga färdighetsträdet. Detta gör att jag upplever att spelet tappar tempo och förlorar mer än det vinner på dessa inslag.

Vad som får Bite the Bullet att underhålla mest är dess pålitliga kontroller, variation av miljöer och möjligheten att spela tillsammans med någon. I ärlighetens namn tycker jag också det är roligare att skjuta folk i ansiktet än att behöva hålla igen för att kunna konsumera fienden som Hannibal Lecter – även om det återställer lite hälsa.

Det är en ära och roligt inslag att också få vara med på ett hörn i Denis Villeneuves storfilm Dune.

Svårighetsgraden ligger ett snäpp in på utmanande och har coola bossar, vilket jag förväntar mig av denna genre. Handlingen skulle dock tjäna på att vävas in i kortare och mer koncentrerade doser i de olika spelmomenten. Ett mindre komplicerat system för att utveckla och specialisera sin karaktär skulle dessutom göra spelet bättre enligt mig.

Jag vill verkligen tycka om Bite the Bullet trots att jag har problem med några av dess övergripande designval. Det finns en potential och intressanta utvecklingsmöjligheter med konceptet. Tyvärr når spelet inte upp till mina förväntningar, trots sina 40 ätbara fiender och är något av en besvikelse.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.