Recension: Beautiful Desolation [PS4]

Allt vändes upp och ned under 1970-talet. Vi bevittnade det för första gången i Sydafrika, mitt under en kraftig storm. Något enormt framträdde på himlen; ett enormt oidentifierbart skepp täckte plötsligt en stor del av utsikten mot stjärmorna.

Lite beroende på hur man såg på det, var den främmande rasen som anlänt vår planet antingen frälsare eller anledningen till vår undergång. Men de fick fart på vår teknologi i alla fall och skickade oss decennier framåt i utvecklingen.

Men journalisten Mark och hans bror Don litar inte alls på att varelserna som huserar i det enorma skeppet, kallat Penrose, har rent mjöl i påsen. Eller goda avsikter över huvud taget faktiskt. De beger sig därför till rymdskeppet för att undersöka, och slungas av oförklarliga skäl in i en tidsportal som transporterar dem långt, långt fram i tiden.

I Ewok-byn finns inte robotarna jag letar efter

Det är här som det verkliga äventyret startar. Efter att ha blivit tillfångatagna och kraschat med ett transportskepp blir bröderna separerade och mitt första uppdrag blir därför att leta reda på Don. Längs vägen uppdagas det tydligt att vi befinner oss i en helt annan tid då hus och miljöer är fullständigt övervuxna av vegetation. Det är en oerhört vacker, postapokalyptisk värld som målas upp framför mig.

Efter att ha besökt flertalet lokationer till fots, hittar jag så småningom både en charmig vaktrobot och ett transportskepp som gör att det går att nå olika orter snabbare. Varje litet samhälle har sin tydliga stil och sina egna typer av skruvade invånare. Robotar lever sida vid sida med överlevande människor och på något sätt känns det emellanåt som väldigt mycket Star Wars.

Miljöerna är sanslöst detaljerade och vackra. Rostiga fartyg varvas med lummigt gröna byggnader, sandnötta metalldelar möter skumma nomader och robotarnas identiteter lämnar mig frågande efter varje interaktion med dem. Hur kan de ha blivit så skruvat mänskliga?

Detta hade kunnat vara en bild från ett nytt Uncharted-spel

Beautiful Desolation visas upp i en isometrisk vy, alltså snett uppifrån som ett klassiskt taktiskt spel. Detta gör att jag har möjlighet att insupa stora delar av de vackra miljöerna. Men samtidigt blir det ibland lite svårt att urskönja de mindre detaljerna som ibland är viktiga för att nå framgång i spelet.

Hittills har jag delat med mig av de många positiva sakerna som titeln levererar. Men det finns en stor nackdel tyvärr, och denna stavas slarvig portning från PC till PlayStation 4. Det märks tydligt att utvecklaren inte har investerat tid och energi på att översätta det enkla förfarandet att klicka på stället som du vill att din karaktär ska gå till, jämfört med att aktivt styra denne med din DualShock 4.

Gång på gång har jag svårt att styra Mark dit jag vill att han ska gå. Emellanåt hamnar han till och med i lustiga cirkelrörelser när det enda jag önskar är att han ska gå rakt fram. Detta tillsammans med ett klumpigt system för att hantera utrustning, gör att betyget dras ned nämnvärt. Den underbara ödsligheten störs av ett klumpigt kontrollschema och svårighet att hitta rätt väg framåt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.