Recension: Atelier Resleriana: The Red Alchemist & the White Guardian [PS5]

Min förtjusning för spelen i Atelier-serien har varit på stark frammarsch ett tag nu. Allt började dock lite skakigt med Atelier Escha & Logy Plus: Alchemists of the Dusk Sky (6/10) men blommade ut i någon slags fulländad kärleksförklaring i och med det fantastiska Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy (10/10). Senare titlar har dock visat på en trend som bär nedåt och frågan är såklart om vi kan få uppleva ett uppsving med Atelier Resleriana: The Red Alchemist & the White Guardian.

Mitt äventyr med den blivande alkemisten Rias och hennes vän Slade börjar starkt och spännande då jag får följa dem i utforskandet av ett underjordiskt tempel av något slag. Inom kort visar det sig att området är fullt av monster och efter att ha lyckats ta sig ut med skinnet i behåll, hamnar de i staden Hallfein som trots att den är relativt stor, verkar vara på ruinens brant både när det gäller befolkning och handel.

Kompanjonerna bestämmer sig därför för att hjälpa till i staden och få den att blomma igen som den naturbruks- och handelsknutpunkt den en gång var. Självklart snubblar hjältarna snabbt över en övergiven atelier där de hittar mystiska ting som uppenbarligen verkar ha med alkemi att göra. Och självklart visar det sig att Rias har alkemin i blodet, vilket leder till att hon inom kort brygger ihop både det ena och det andra.

Som ett typiskt Atelier-spel, ligger fokus på tre saker; skapandet av saker via alkemi, strider och insamling av råvaror för användning i recept. Här är det uppenbart att utvecklarna Gust och Koei Tecmo har valt att förenkla det mesta för att strömlinjeforma spelglädjen. Striderna bjuder knappt på något motstånd alls, även om jag höjer svårighetsgraden. Det är väldigt sällan mina antagonister står upp efter en eller två rundor i striden. Stridssystemet är turordningsbaserat med en droppe action. Det går nämligen att blocka inkommande attacker genom att trycka på X, men mer action än så bjuds jag inte.

Insamlingen av ingredienser är också strömlinjeformad på så vis att jag kan rusa igenom kartan och bara trycka fyrkant för att både hacka, plocka och hugga fram de material jag behöver. För varje insamlat föremål belönas jag med ett litet pling som ljudeffekt. Tyvärr samlas dessa ljudeffekter på hög, och leder till att jag får höra detta ljud gång på gång om jag plockar upp många föremål samtidigt. Det kanske låter som en petitess, men efter femton timmars spelande kan jag berätta att det är plågsamt jobbigt.

Något som de flesta Atelier-spel på senare tid har lyckats väldigt väl med, är systemet för alkemi, alltså där jag kombinerar mina ingredienser och skapar nya ting. Även här har mekaniken polerats hårt, ända in till fundamentet. Varje komponent har här en startfärg och en slutfärg, och när jag kombinerar ett material med ett annat, måste jag se till att färgerna matchar. Detta gör att jag snabbt tröttnar på upplägget då det inte finns någon direkt utmaning. Visserligen öser spelet varianter och möjlighet att ändra på färgerna över mig. Men jag tycker ändå att denna färg-variant av spelmekaniken är alldeles för enkel.

En del spel i den långa serien har riktigt bra berättelser att förtälja, speciellt i de två sista Ryza-titlarna. Atelier Resleriana verkar dock strunta totalt i att det är berättelsen som för spelaren framåt i spelet och ofta den som gör att jag inte vill sluta spela. Här bjuds jag istället på en kavalkad av besök av karaktärer från tidigare titlar samt en evig kamp av att rusta upp staden till att bli större, vackrare och mer robust. Inget mer.

Jag har, efter cirka femton timmars speltid, alltså ingen elak antagonist som håller på att ta över världen, inget tydligt mål jag ska uppnå och ingen egentlig anledning till att söka utmaningen på slagfältet. Istället sitter jag här och undrar vad som var meningen egentligen. Visst har jag fått besöka urvackra miljöer och trolska grottor i andra dimensioner. Och visst är hjältarna utsökt porträtterade som vackra anime-karaktärer.

Men vad gör det när jag blir irriterad på att de säger samma sak varje gång de beger sig in i en strid, att jag tycker det är jobbigt med ett konstant tjatter mellan hjältarna när vi springer genom nivåerna? Atelier Resleriana: The Red Alchemist & the White Guardian är tyvärr ett japanskt rollspel som du kan hoppa över om du nu inte är otroligt involverad i hela Atelier-universat och drömmer om att få träffa gamla hjältar från förr.