Recension: Atelier Mysterious Trilogy DX [PS4]

Atelier Mysterious Trilogy DX är en samlingsutgåva av de sedan tidigare utgivna spelen Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book, Atelier Firis: The Alchemist and the Mysterious Journey och Atelier Lydie & Suelle: The Alchemists and the Mysterious Paintings. Atelier-serien som startade redan 1997 innefattar en omfattande mängd titlar, men de här tre ingår i Mysterious-serien som släpptes mellan 2015 – 2017. För den som inte har räknat ut det än så är den gemensamma nämnaren alkemi, och det är i sällskap av ett ungt gäng utövare som respektive titel kretsar kring.

De tre spelen utspelar sig i samma universum och fungerar på sätt och vis som handlingsmässiga uppföljare till varandra, även om de inte tar vid exakt där de andra utspelar sig, utan snarare vävs ihop vid olika tillfällen. I det första av de tre spelen, Atelier: Sophie, snurrar handlingen kring den unga alkemisten Sophie som kämpar med att fylla sin bortgångna mormors skor, som var en framgångsrik utövare av konsten. Det är en berättelse om en ung kvinna i en känslomässigt utsatt position, och trots att historierna utvecklar sig åt olika håll återkommer den underdåniga och utsatta känslan även i de andra spelen, fast där i form av bristande relationer till föräldrar. Jag kan tycka att det är lite tröttsamt med den sortens återanvändning av narrativa drag, men kan samtidigt ha förståelse för att det kan vara ett medvetet val av tema för att skapa en röd tråd.

Det är ingen tätbefolkad stad Sophie lever i, men en och annan uppdragsgivare finns det iallafall!

Alla tre titlar har som sagt liknande upplägg, men de skiljer sig lite åt i utförandet när det kommer till vissa moment. Att vara alkemist i de här spelen är inte som att vara kemist i den verkliga världen, utan mer som att vara en kombination av kemist och häxa. Det är inte bara drycker som kan skapas i den stora virvlande kitteln utan även fasta föremål som jag kan nyttja under spelens gång, och mycket av tiden går därför ut på att utveckla nya formler. Dessa kan jag lära mig på flera olika vis, men den gemensamma nämnaren är att alla behöver ingredienser som exempelvis växter, mineraler, kroppsdelar från djur och annat smått och gott för att kunna tillverkas.

Sköldpaddstassar gör sig riktigt bra i grytan, men först måste man samla in dem.

Utövandet av alkemi fungerar som ett litet minispel där jag först ska välja ut olika ingredienser efter olika kategorier. Materialet jag hittar kan ha olika kvalitet, vilket är avgörande för hur rent och effektivt resultatet blir. När ingredienserna är valda ska jag placera ut dem på ett rutnät efter olika mönster och på så sätt förbättra resultatet ytterligare. Det påminner lite grann om Tetris, och trots att det är relativt simpelt så är det tillfredsställande att få till ett bra resultat. Mängden föremål som går att skapa är enorm och eftersom många av dem går att använda i exempelvis strider tröttnar jag inte i första taget.

Stridssystemet varierar lite mellan spelen, men flera drag återkommer. Karaktärerna i mitt följe har alla olika förmågor, men det de har gemensamt är ansamlingen av föremål som jag har kokat ihop och som de har till sitt förfogande. Monster ska förgöras och både de och mina allierade turas om att utföra handlingar baserat på en turordningslinje i ena delen av skärmen. Vissa handlingar kan påverka placeringarna på linjen och det är ett ständigt race för att vara först med så många karaktärer som möjligt och på så sätt få ett strategiskt övertag. Det är inte ett jätteavancerat upplägg, men det påminner lite om det i Grandia från 1997, vilket roar mig lite.

I den här kan jag koka ihop allt från läskeblask till Kassaskåp.

Under min tid i de tre olika spelen får jag en tydlig känsla av att de är väldigt nischade och därför kanske kan vara lite svåra att ta sig an, trots att de inte är särskilt komplicerade i sitt utförande. De fungerar felfritt i det speltekniska upplägget, men för mig är det själva känslan och paketeringen som inte riktigt går hem. Ljuddesignen är påfrestande och jag bombarderas med repetitiva repliker och ljudeffekter i stort sett hela tiden. Likaså är spelens handlingsmässiga tempo knaggligt och hackas upp i tusentals minidialoger och uppdrag som inte för handlingen vidare utan snarare känns som filleravsnitt i en anime-serie. Det medför att allting känns lite ryckigt och gör det svårt att njuta ordentligt av de delar av spelen som jag faktiskt gillar. Om man är ett fan av serien eller genren sedan tidigare kan det vara värt ett besök i Mysterious-trilogin, men för mig finns det andra mer tilltalande alternativ.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.