Recension: Asterigos: Curse of the Stars [PS5, PS4]
Asterigos: Curse of the Stars har på förhand beskrivits som ett spel med flera likheter med subgenren av Dark Souls-liknande actionrollspel som dykt upp. Jag sällar mig inte till den skaran och tycker egentligen att den enda likheten är den eminenta nivå- och miljödesignen som uppmuntrar noggrann utforskning och där det finns mängder av genvägar både inom nuvarande område och tillbaka till huvudbasen.
Du axlar rollen som krigaren Hilda som följt efter sin pappa, vars armé begav sig ut på ett uppdrag men inte kom tillbaka. Den rödhåriga flickan är inte bara en habil stridskonstnär, utan visar sig även vara en duktig diplomat som hamnar i ett förbannat rike där invånarna varit fast i över tusen år.
Redan i inlärningsbanan låser du upp alla vapen och stridssystemet låter dig använda två åt gången. Personligen fastnar jag för klassikern svärd och sköld med en tung slägga som andravapen, men gillar du snabbare strider så finns det handskar och till och med avståndsvapen i form av en magistav. Striderna bjuder på ett högt tempo och kräver koncentration för att undvika fiendernas attacker och få in lite skada själv. Om jag har någon kritik mot striderna så skulle jag lyfta fram bristen på fiendevariation. Inom varje område möter du en handfull olika fiender och det tar inte superlång tid att lära sig deras attackmönster. Precis som du kan förvänta dig av den här typen av spel är bossarna den största behållningen där de både är utmanande och bjuder på intressant design.
Den Taiwanesiska studion Acme Gamestudio har skapat en spännande och intressant värld som lånar friskt från romarriket och grekisk mytologi. Både karaktärer och varelser du stöter på har namn som känns igen om du är bevandrad inom mytologierna. Dock finns det definitivt tillräckligt mycket eget material för att du inte ska känna att du vet vad som händer. Världen känns levande och figurerna du stöter på har alla en egen agenda och egna motiv för att agera som de gör och utvecklas beroende på dina beslut och när du besegrar bossar och löser uppdrag. Miljöerna är väldigt varierade och växlar från kåkstäder och träsk till djupa gruvor och utsmyckade tempel.
Jag har redan varit inne på utforskningsdelen och det är för mig spelets absolut främsta egenskap. Spelvärlden bjuder både på förgreningar och vertikala områden oavsett om du befinner dig i ett grottkomplex eller inne i en stad. Trots att det blir en del tillbakaspringande gömmer det sig alltid någon belöning när du tar dig tid att kika i varje vrå. Upptäckarlustan är det som lockar mig tillbaka session efter session och det här är precis den typen av spel där en fyratimmarssession känns som fem minuter.
Grafiken är för det mesta godkänd, men jag upplever då och då dippar i bildfrekvensen och särskilt när det finns många ljus- och partikeleffekter. Sen känns texturerna bitvis lågupplösta och odetaljerade, men det är en bagatell i sammanhanget.
Jag kände genom hela spelet att jag låg lite före i svårighetsgradskurvan och borde ha kört på svårare svårighetsgrad eller sprungit förbi fler fiender. Dessutom är specialattackerna oerhört kraftfulla och en av attackerna jag hade kunde skala bort uppåt en tiondel av livet från en boss och sen är det bara att hålla sig undan en stund medan färdighetspoängen regenererar.
På det hela taget är Asterigos ett väldigt bra spel som gör många saker rätt. Världsbyggandet, bandesignen och tempot håller alla mycket hög klass och det här är definitivt en av årets mest positiva överraskningar för mig.