Recension: Assassin’s Creed Chronicles: China [PS4]

Varje gång ett nytt spel i serien kommer på tal (ungefär tre gånger om året) brukar de vanligaste invändningarna vara att det är en serie som just kommer ut lite för ofta, med för lite, om någonting nytt. Med nästan exakt samma mekanik, nästan identisk grafik, ungefär samma handling, och en snarlik huvudfigur fast på en ny plats.

Därför blir det intressant redan på papperet när Assassin’s Creed Chronicles: China utspelas i två dimensioner, har en ganska annorlunda huvudfigur, och målas upp i en helt annan estetik med rätt annorlunda mekanik.

Äventyret börjar otypiskt tvärt med den redan etablerade lönnmördaren Shou Jun, nyss hemkommen till Kina efter skolning i dödens akrobatik av den nu grånade men åtminstone inom problemlösarskrået fortfarande välkände Ezio Auditore. Exposition avhandlas helt och raskt genom kortare mellanspel i en blandning av krafsig serieestetik och yvig kalligrafikonst vilken såklart passar extra utmärkt här.

En utsikt att döda för. Och det är exakt vad hon kommer göra.

En utsikt att döda för. Och det är exakt vad hon kommer göra.

Det står snabbt klart att landet redan styrs av tempelriddarna som nu vill säkra sin kontroll ytterligare med något slags artefakt, såklart. Och resten handlar i lika vanlig ordning om hämnd och att eliminera de infiltrerade elementen under en resa som nu går mestadels i riktning mot ramens ena kant.

Och det passar att jämföra med en tavla här. Undantaget vissa 3D-objekt som inte riktigt blandar sig är det genomgående minst sagt tjusigt, ibland rent fantastiskt njutbart. Intrycket störs av de för serien typiska och här mestadels ganska överflödiga gränssnittselementen, samt främst de stora grälla strutar som utgör fienders synfält. Det vore intressant att se hur det hade funkat utan dessa om man fick nöja sig med att avläsa fiendernas reaktioner, det borde vara fullt möjligt.

Synstrutar så långt ögat kan nå. Vilket är 20cm på en 40" skärm.

Synstrutar så långt ögat kan nå. Vilket är ungefär 20cm på en 40″ skärm.

De vackra vyerna följs av lite etnoartade kompositioner, givetvis med de obligatoriska kinesiska stränginstrument som omisskännligt ändå sätter tonen till den miljön. Men det är en fin avvägning av atmosfäriskt utan att vara för framträdande.

Tyvärr så faller det istället rejält när det gäller röstskådespelare. Rösterna ger med enda undantag av Lara Cr… jag menar Shou Jun en sådan outhärdlig kalkonframställning att det bara kan jämföras med någon dubbning av bilrobotar och superskurkar i direkt för barn-TV, på niottiotalet! Och ja, alla kineser (och italienaren) talar verkligen någon slags skurkengelska.

Utvecklaren borde besparat sig hela besväret och låtit all dialog utgöras av textrutor istället för att telefoninspelas med folk direkt från ett litet rum där de eventuellt av begripliga skäl då krystreciterar den oinspirerade dialogen. Tacksamt nog är åtminstone vakternas upprepade utfyllnadsbabbel, vilket enbart rör sig runt den där hemska lönnmördaren, på vad som för mig låter som rena rama kinesiskan.

Assassin’s Creed® Chronicles: China_20150424010152

Vakterna är så utslitna att de kan kinesa nästan var som helst.

Spelet överraskar positivt med att kontrollen här känns lagom balanserade mellan känsla och respons. Fast för att inte helt helt förlora klumpedunskänslan som är synonym med serien så har även Shou Jun tryckt ner båda händerna i limburken. Det förekom att hon lobotomerades av fyra kaststjärnor i rad när mina reträttförslag via cirkelknappen ignorerades. Utöver detta och ett enda men riktigt trasigt moment, vilket som väl är går att ta sig förbi på ett enastående fånigt retrovis jag inte behövt ta till sen Ico,  har det tekniskt sett få direkta problem.

Betyder det hela då det att det nu går att smyga helt? Med ett enormt tålamod och genom att vänta sig fram till en fyrdubbel speltid möjligen. Vakterna är många, observanta och går naturligtvis inte heller att springa runt i två dimensioner. Jag övergår därför ofta efter några misslyckanden för mycket till att helt sonika gå rakt igenom motståndet som en rakbladstornado istället, och jag gissar att det till sist strök med ungefär lika många som det ligger nergrävda i den där långa muren. Fäktandet fungerar också riktigt bra, så det blir lätt mer huggande drake än krypande tiger här.

"Tig usla hängpil, du har förolämpat Apelsinerna för sista gången!"

”Tig usla hängpil, du har förolämpat Apelsinerna för sista gången!”

Till sist är jag lite konfunderad av vem spelet är tänkt för. Det dyker inte så värst mycket djupare i seriens universum och Animus lämnas i praktiken utöver det rent visuella helt åt sidan, vilket säkert ändå mest gläder en del. Och det är kanske också för långt från de övriga strukturellt och mekaniskt för att tilltala de som uppskattar dessa, deras övriga brister till trots. Kanske kan man säga att det helt enkelt är ett rätt bra plattformsspel i Assassin’s Creed-päls, men kanske är det också något för den som gillade spel liknande Prince of Persia snarare än Assassin’s Creed.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.