Recension: Aggelos [PS4]

En fin solig dag i kungariket Lumen slits du ur din vardag av att någon skriker på hjälp. Som den raska och rakryggade yngling du är, skyndar du till undsättning. Det är den fagra prinsessan Lys som efter en kidnappning lyckats rymma till dina trakter. Då du är väl bevandrad i svärdets konst gör du kebab av hennes förföljare och ser till att Lys kommer hem till pappa kungen före lunch.

Riket är dock hotat av den ondskefulle Valion och hans anhang som i ren Stranger Things-anda vill släppa in mörkervärldens krafter och ta över. Tack och lov är du den utvalde och den ende som kan stoppa Valions planer!

Det första som slår mig med Aggelos är att jag omedelbart känner mig som hemma och att allt känns så bekant. Menyer, gränssnitt och all information på spelskärmen är tydlig och lättbegriplig.

Trots att jag hastigt kastas in i spelets handling får jag möjlighet att i lugn och ro bekanta mig med spelets väl avvägda kontroller. Att spelet känns bekant är egentligen inte speciellt konstigt.

Aggelos är som en tidsresa tillbaka till hur spel var kring Nintendo och Super Nintendo-eran, men har samtidigt det där lilla extra. Allt som var bra har tagits till vara på och förädlats, men skapar ändå illusionen av att vara precis lika bra som på den ”gamla goda” tiden – trots att det är mycket bättre.

Historien är precis så enkel och okomplicerad som den behöver vara. Kidnapparen Valion har via utpressning kommit över nyckeln till kungariket Lumen. Med sin nyckel har han besökt de fyra elementens tempel – jord, vatten, eld och luft.

En sparpunkt är alltid ett välkommet inslag för varje sann äventyrare.

På något sätt har han lyckats att fånga alla elementens essens i sin kropp och kan nu öppna upp sprickor i vår värld till mörkervärlden. Tack och lov finns det hopp då kungens rådgivare, tillika siare, identifierat dig som landets befriare och hjälte i en av sina snurriga syner.

Om Valion är mörkret, är du hans motpol ljuset. Du behöver nu besöka de fyra templen och ta upp de fyra elementen för att kunna rädda kungariket Lumen och stoppa Valion.

Aggelos spinner verkligen vidare på vår önskan att få spela gamla spel, men utan alla skavanker, orättvisa designval och problem som ändå fanns. Då forna dagars hårdvarubegränsningar inte längre existerar finns därför mycket av det vi idag tar för givet samlat i ett och samma spel.

Jag tänker på detaljer som att byte av vapen och rustning har detaljerad skillnad visuellt och att det i startmenyn går att välja mellan 11 olika språk. Har du utrustat läkande örter så läker de dig automatiskt när sista hjärtats energi tar slut.

Jag uppskattar också den tid som lagts på att förklara en del nya förmågor med små kortfilmer. För att hålla oss kvar i illusionen av retro är det glest mellan sparpunkterna och det går endast att ha tre stycken sparfiler.

Oftast räcker det med ett eller två möten för att finna bossens svaghet.

Faktum är att de tre sparfilerna och den grafiska stilen i kombination med hur äventyret spelas gav mig väldigt starka Zelda 2-vibbar från första spelsekunden. De småfinurliga pusslen och utökade möjligheterna att ta sig fram med nya förmågor får verkligen metroidvania-älskaren i mig att vakna upp ur sin dvala.

Vad betyder då Aggelos? Det är grekiska för guds budbärare – ängel med andra ord. Ett passande namn för ett kompetent plattforms-rollspel, komplett med stora bossar och legendariska föremål. För den grundlige spelaren finns det sidouppdrag att förkovra sig i och grandiosa belöningar som gör det värt besväret.

Variationen av monster och miljöer är god och imponerande rakt igenom. Det är ett bra spel, både för nya och gamla spelare som vill uppleva spelhistoria i modern tid. Om det här spelet dykt upp på Super Nintendo i början av 90-talet hade det blivit en klassiker. Idag blir det en mycket vacker hyllning över en svunnen tid och det är verkligen inte dåligt det heller!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.