Recension: A Plague Tale: Innocence [PS5]

A Plague Tale: Innocence är ett smygorienterat äventyr som utspelas under pestens tid, när digerdöden härjar i medeltidens Frankrike år 1348. Du axlar rollerna som syskonparet Amicia och Hugo De Rune som tillhör en adelsfamilj som jagas av inkvisitionen.

Spelet är starkt berättelsedrivet och jag försöker undvika spoilers då det är ett av spelets starkaste kort och det som drev mig hårdast framåt. Men jag kan avslöja att den bjuder både på spänning, fascination och lite överraskningar.

Ett gammalt träd växer upp i en slottsruin och ger liv.

Vapenarsenalen är tämligen skral, framförallt eftersom huvudpersonerna är barn, men stenslungan kombineras ändå med alkemiska formler som låses upp under spelets gång och som ändå ger en tillfredsställande variation. Det primära sättet att ta sig vidare är oftast att hålla sig gömd och distrahera fiender, men jag uppskattar att det oftast finns alternativ att bekämpa motståndarna. Jag är vanligtvis inget fan av smygsekvenser utan väljer oftast konfrontation, eftersom jag då kan utforska området i lugn och ro och dammsuga det efter material som används för uppgraderingar.

Miljöerna är otroligt vackra och i synnerhet ljussättningen får omgivningen att kännas väldigt levande. I andra spel med tryckande obehag brukar mörkret användas som en stämningshöjare, men här bjuds du på fler sektioner i dagsljus än mörker och det uppskattar jag verkligen. Det finns exempel på när fasaden rämnar något och inlevelsen får sig en törn, men det är lyckligtvis inte särskilt ofta. Ett exempel är när svärmande råttor som utsätts för ljus exploderar när de inte kan komma undan och vid ett par tillfällen dök skärmuppdateringsfrekvensen ordentligt.

Ljus och skuggor från levande eld är otroligt vackra och skärmdumpen gör det inte rättvisa.

En annan stark egenskap hos Plague Tale är tempot, där utvecklarna med fingertoppskänsla portionerar ut viktiga händelser och gör vettiga hopp där det hade kunnat vara en transportsträcka. Många moderna spel görs längre av dussinaktiviteter som bara i slutänden känns som tidsfördriv, men här känns hela spelet relevant ända in i mål.

På ljudsidan är både röster och ljudeffekter godkända, medan musiken hamnar på minuskontot. Initialt känns den passande där dramatiska stråkar används för att förstärka spännande eller otäcka scener. Tyvärr överanvänds det tricket och i slutet av spelet suckar jag uppgivet och tänker att där kom stråkarna igen. Jag hade gärna sett både mer användning av musik och en större bredd än vad som finns idag.

Hösten är på väg att övergå i vinter och det speglar naturens färger väl.

Jag har sagt det förut och står fast vid att vikten att kunna frammana känslor kanske är den viktigaste egenskapen hos spel, och det är något som Plague Tale verkligen lyckas med. Det finns spelmoment som är hårt uppstyrda och som leder till frustration när jag misslyckas med dem och tvingas göra om dem gång efter annan. Det går förhållandevis fort att lära sig, men illusionen av att jag har full frihet att lösa problemen framför mig bryts ändå.

Jag köpte spelet på PlayStation 4 häromåret och la det på skämshögen utan att spela igenom det, och nu blir jag irriterad att jag aldrig spelade igenom det. Jag kan ärligt säga att jag blev positivt överraskad och ser fram emot uppföljaren som nyligen utannonserades. Och jag är otroligt glad att mänskligheten har vuxit och hanterar pandemier bättre än under den mörka medeltiden, även om vi kan bli ännu bättre.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.