Recension: A Musical Story [PS4]

Det finns många sätt att ta sig an skapandet av ett spel, och framförallt kanske valet av tema. Musik- och rytmspel finns det numera gott om, men på rak arm har jag svårt att nämna ett exempel där det faktiskt finns en någorlunda tydlig handling och narratologisk drivkraft.

Om du som läser det här har, utöver ditt intresse för spel, en kärlek till musiksvängen runt sextio- och sjuttiotalet är det just det i kombination med en handling du får i A Musical Story.

Spelet är debutsläppet för en liten skara franska utvecklare som utgör Glee-Cheese Studio. Det är intressant, eftersom trots att spelets tema känns ganska amerikanskt med sin Woodstock- och hippieutstrålning, kombineras på ett intressant sätt med den grafiska designen som i sin tur får mig att tänka på fransk impressionism i stil med verk av konstnärer som Monet och Renoir. Det känns som ett klockrent val av stil och det hela blir en intressant blandning av intryck för mig som spelare.

Joni Mitchell, är det du?

Handlingen kretsar kring ett litet band som ger sig ut på en resa mot en musikfestival, inte helt olik 60-talets Woodstock. Det börjar med livet i en trist vardag men följs snart upp med just drömmen om festivalen. Mycket händer på vägen och som spelare får vi låsa upp snuttar av historien för att så småningom få oss en större bild av det hela. Spelet är utan dialog vilket gör att du får njuta av bilderna och den stämningsfulla musiken, och med lite hjälp av fantasin skapa dig en uppfattning om vad som utspelar sig på skärmen. Det är ett trevligt upplägg för det mesta och allt som oftast är jag nyfiken på vad som döljer sig bakom ledtrådarna.

För att få se varje del av pusslet behöver jag klara av en liten rytm-utmaning i form av en cirkel fylld med instruktioner för hur jag ska trycka. Musiken rullar på i bakgrunden och jag har oändligt med försök på mig att lyckas, något som känns skönt men samtidigt lite kravlöst, trots att jag utmanas att klara hela stycket utan några fel.

Det finns lite olika kombinationer av knapptryckningar att göra, men i det stora hela ligger mest fokus på ett fåtal knappar som gör att det känns lite tunt. Bristen på variation gör dessutom att jag inte känner särskilt mycket inlevelse i kopplingen mellan knapparna och musiken, utan mer som att jag lyssnar på en bra låt samtidigt som jag trycker på lite knappar, vilket är lite synd.

Road Trip” – Claude Monet, c. 2022

Stundvis upplever jag att det är lite för många eller för enformiga ledtrådar som krävs för att jag ska få nästa del i handlingen och blir frustrerad över att få vänta, framförallt när det är lite mer avancerade musikstycken som jag måste ta mig igenom för att få dem. Trots det gillar jag handlingen och det utseendemässiga i spelet så pass mycket att jag kämpar vidare.

Sammanfattningsvis är det ungefär så jag känner inför spelet som helhet. Det är ett vackert och intressant spel med ett väldigt trevligt soundtrack och en djupare tanke bakom. Jag gillar de delarna, men om jag var ute efter ett mer speltekniskt intressant musikspel hade jag sökt mig någon annanstans. Som en upplevelse i ljud och bild är det trots det en trevlig liten titel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.