Av alla subgenrer till den ofantligt populära förstapersonskjutar-genren är nog rytm-skjutare en av de mest uppseendeväckande. För om du i de flesta andra genresyskon uppmuntras till att peppra hej-vilt gäller det här att trycka av vid precis rätt tillfälle, och då menar jag inte en gång utan gång, på gång, på gång så att en rytm skapas. Först då har du en chans att ta dig igenom de ofta utmanande doser action som kastas mot dig.

Ett av de senaste spelen inom denna intressanta subgenre är Robobeat, som utöver rytmbiten även har klämt in en dos av roguelike. Det är snabba puckar som är den röda tråden i spelet, så jag och prisjägaren Ace hinner bara snegla på uppdraget innan det är dags att bege sig. En robot vid namn Frazzer har nämligen börjat ställa till med bråk , och det finns ingen tid att förlora. Problemet är bara att denne huserar i en labyrintliknande fastighet vars struktur förändras stup i kvarten.

Under slutet av förra året tillkännagav Bandai Namco att de vill satsa mer resurser på att fräscha upp några av de äldre spelen i den långlivade Tales-serien, och ett av de första spelen i denna satsning blev Tales of Graces f. Även om det inte är ett uråldrigt spel är det ju heller inte världens enklaste spel att få tag i längre, då det fortfarande sitter fast på PlayStation 3. Det känns därför som en ganska rimlig startpunkt för att se till att serien kan nå ut till fler spelare.

Berättelsen börjar i en liten by där protagonisten 11-årige Asbel Lhant och hans lillebror Hubert växer upp i mer eller mindre idylliska förhållanden. De största vardagsproblemen består av vilka äventyr eller hyss som kan genomföras utan att deras strikta pappa lyckas ertappa dem. Under just detta äventyr beslutar de sig för att utforska en blomsteräng som de tidigare har förbjudits att gå i närheten av, och det visar sig för en gångs skull ha ganska stora konsekvenser.

Vem hade kunnat ana att årets första månad skulle gå så fort? Klart är att februari är i antågande, och med det förhoppningsvis ett eller annat spännande spelsläpp. Under nästa vecka kommer bloggen bland annat att bjuda på ett inlägg om februari månads PlayStation Plus-spel, men även en recension eller två. Tills dess får ni hålla tillgodo med redaktionens spelplaner för den kommande helgen.

Jag kan inte minnas hur länge sedan det var som jag spelade ett plattformsspel i metroidvania-stil, och jag kan absolut inte komma ihåg det senaste spelet i genren som jag formligen har älskat. Sedan är jag ju en person som trivs stort när jag får möjligheten att vidga mina vyer och prova på något nytt. Därför är jag glad att jag fick möjligheten att recensera Ender Magnolia: Bloom in the Mist.

Protagonisten Lilac vaknar upp i en mörk värld, där allt är på gränsen till utplånat. De enda intelligenta varelserna är människorna och Homunculi, en muterad ras som tar sig olika former; allt ifrån nästan mänskliga till förvridna, gigantiska och groteska monster. Självklart behövs Lilacs förmåga att förlösa själarna av nedgjorda Homunculi för att göra den mörka världen lite finare och ljusare, och det är här mitt äventyr börjar, och vilket äventyr det är!

Ibland är det skönt att sjunka ner i en spelserie som kanske inte alltid sprudlar av innovation, men som i princip alltid garanterat levererar på ett par centrala bitar. Det kan vara mekaniker som låter dig sakta men säkert se siffror gå upp i värde, och därigenom levererar små doser till belöningspunkterna i hjärnan. Eller så kan du gå vägen som Rebellion har gjort, och gång på gång leverera snudd på pusselliknande scenarier där du med hjälp av prickskyttegevär ska städa bort nazister och liknande ohyra från ett angivet område.

Det har snart gått 20 år sedan Sniper Elite gjorde inträde på spelmarknaden, och grundkonceptet är mer eller mindre fortfarande intakt. Sniper Elite: Resistance är den sjätte delen i huvudserien, och denna gång får du för en gångs skull inte ta dig an rollen som den hårdkokte Karl Fairburne, utan istället den brittiske skarpskytten Harry Hawker.