Pärlor från barndomen – spelen vi hade turen att få uppleva

Ofta när jag umgås med mina vänner från barndomen kommer samtalen in på spelen vi spelade när vi var yngre. Vi var ett ganska stort gäng vänner vars spelintresse började växa fram under 90-talet; en tid då internet fortfarande var en ganska blygsam affär och nyheterna om kommande titlar oftast kom genom de olika spelmagasin som fanns tillgängliga.

I den åldern var även pengar något svårskaffat och det kapital som fanns tillgodo bestod oftast av småmynt i spargrisen, någon enstaka hundralapp man fått i födelsedagspresent eller de där trettio kronorna som kallades veckopeng. Kort sagt kunde jag sällan köpa spel själv utan jag slösade oftast min minimala inkomst på Banana skids, en cola och något enstaka paket hockey- eller Pokémon-kort istället. Det var en svår tid för mig som gamer och jag fick förlita mig på det lilla utbudet spel som jag hade, eller hoppas på att föräldrarna var extra uppmärksamma på vad jag ville ha i julklapp och födelsedagspresent varje år.

Kast med litet får i Herc’s Adventures, en pärla från 1997.

Eftersom jag hade många spelintresserade vänner, fanns dock en fördel i att jag kunde låna ut spel och få låna av andra. Detta förutsatt att vi hade samma spelkonsoler, då det var sällan som någon vågade låna ut hela maskineriet. I min umgängeskrets hade vi även fördelen att många av oss hade spelintresserade storasyskon, något som utökade tillgången till titlar och även gav oss tillgång till spel som egentligen kanske var alldeles för komplicerade eller brutala för vår åldersgrupp.

Jag minns exempelvis hur jag och min granne med skräckblandad förtjusning fick se på när dennes storebror desperat försöka komma undan T-rexen i det första Tomb Raider-spelet, eller när samma storebror och en kamrat nyss hade påbörjat Resident Evil 2 och lät oss kika på en kort stund innan de abrupt gapade åt oss att gå ut ur rummet på ett sånt där sätt som bara storasyskon kan göra.

Alundra, ett av de djupare spelen från min uppväxt.

Att ha det så där ”svårt” med speltillgången under uppväxten hade nog ändå fler fördelar än nackdelar vill jag tro. Vi spelade titlarna vi hade till fullo, även fast de nu så här i efterhand kanske inte var särskilt roliga. Vi lärde oss även att uppskatta olika genrer och att jobba bort våra fördomar kring vad som var mesigt, tufft eller läskigt i spel. Det gjorde liksom inget om någon gillade Rayman mer än Tekken eftersom nästan alla av oss hade spelat dem.

Att dela spel på det där viset ledde även till det intressanta faktum att många udda, och vissa numera ovanliga, titlar har upplevts inom vår vänskapskrets. Titlar som exempelvis det numera sällsynta Duck Tales 2 till NES, lerkomedin Skullmonkeys, RPG-pärlorna Alundra och Azure Dreams, Worms-inspirerade Hogs of War eller det tecknade spektaklet Herc’s Adventures. Titlar som jag nuförtiden ser tillbaka på som självklarheter i ens historiska spelrepertoar men som kanske egentligen inte slog särskilt stort.

Skullmonkeys, det enda spelet jag vet där en av spelstudions anställda är…en boss.

Det talas ofta gott om numera stora spelserier som har hängt med länge, många av dem innehållandes titlar som också de har haft sin plats i min umgängeskrets uppväxt. Men vi får inte glömma bort alla de där små pärlorna som det inte blev så mycket mer av än något enstaka spel, titlarna från förr som även de bidrog till ens växande spelintresse.

Vad har du som läsare för bakgrund i ditt spelintresse? Vilka var dina ”pärlor” och hur minns du dem?

Berätta gärna i kommentarsfältet!

5 kommentarer
  1. Johan Lindros Johan Lindros
  2. Kim Söderström Sworddancer
  3. Alestes Alestes
    • Jonny Lindmark Jonny Lindmark
      • Alestes Alestes

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.