Recension: Tron: Catalyst [PS5]

Det tog ett rejält tag innan det blev något större väsen kring filmserien Tron. Även om den ursprungliga filmen nominerades till två Oscars när den släpptes 1982, försvann den relativt fort in i tidens dimmor. Först 2010 kom uppföljaren Tron: Legacy, och senare i år film nummer tre, Tron: Ares. På spelfronten har det sett bättre ut, och det har släppts en betydlig mängd spel där seriens universum antingen har utforskats eller karaktärer har gästspelat. Med en ny film i antågande är det ett gyllene tillfälle att besöka Trons digitala värld ännu en gång, ett tillfälle som Tron: Catalyst är tänkt att ta vara på.

Handlingen kretsar kring programmet Exo, ett av många program (individer) som befolkar Vertical Slice, det system som handlingen utspelar sig i. Exo som är en helt vanlig kurir spenderar dagarna med att transportera information, men efter att ett mystiskt paket exploderar en dag ställs saker på ända. Systemets herrar, Core blir misstänksamma, och inte nog med det, Exo hamnar mitt i en bugg som låter henne starta om tillfällen och återuppleva dem på nytt. Fenomenet ger oändliga möjligheter, och Exo hamnar mitt i ett maktspel mellan systemets olika aktörer.

Spelets visas ur isometrisk vy och jag löper fram längs ”gator” och ”byggnader” designade i klassisk Tron-stil. Miljöerna sätter stämningen, och även om det visuella känns lite väl enformigt fram mot slutet av spelet, infinner sig känslan som universumet förknippas så nära med. Stundvis kan det vara lite knepigt att orientera sig genom de ganska sterila kvarteren, men en enkel karta med tillhörande markör gör sitt bästa för att guida mig rätt.

Under spelets gång får jag bland annat köra de för serien ikoniska ljus-motorcyklarna vilket är kul, men samtidigt lite tafatt då miljöerna och sträckorna jag färdas på känns ganska begränsade. Oftast är det väldigt korta sträckor, och avspärrningar, fordon och andra objekt blockerar ständigt min framfart. Det är svårt att njuta av körningen när allt känns som en sorts slalombana. Samma problematik hänger kvar vid de tillfällen det blir strid med andra motorcyklar, vilket gör bataljerna plottriga och omständliga. Vid ett fåtal tillfällen kan jag köra ostört på större ytor, och jag fantiserar kring hur det hade varit om det hände lite oftare.

En betydande del av spelet kretsar kring att strida mot Core och deras hantlangare, och det är då Exo får möjligheten att försvara sig med hjälp av sin disc; en diskusliknande platta som kan användas både i närstrid och på avstånd. En bit in i berättelsen får jag möjligheten att ta över mina motståndares kod, vilket under korta stunder ger mig tillgång till vissa av deras attackförmågor.

Striderna är enkelt strukturerade och till en början underhåller de skapligt, även om upplägget kring att parera blir svårt på grund av otydlig animationer och en avlägsen kamera. Efter några timmars spelande blir det dessvärre desto mer uppenbart att upplägget och variationen inte håller i längden. Exos utbud av förmågor är helt enkelt alldeles för sparsamt, och fiendeutbudet likaså.

Spelets handling gör ett tappert försök för att hålla mig investerad, men i slutändan känns flera av inslagen i Tron: Catalyst lite för platta för att det ska bli någon minnesvärd upplevelse. Möjligheten att ”spola tillbaka” tiden används alldeles för stelt, och allting känns lite väl inramat. I sin ensamhet kanske en blygsam handling inte hade påverkat slutresultatet allt för mycket, men ett fullt fungerande spel innebär inte nödvändigtvis en underhållande upplevelse. Är du ett stort fan av universumet kan det vara värt ett besök, men för de flesta lär det finnas intressantare alternativ.