Recension: The Precinct [PS5]

The Precinct är ett polisspel där du är en nybörjarpolis i en hårdkokt småstad. Du är son till den förre polischefen som dött i tjänsten och har lämnat stora skor att fylla efter sig. Staden gäckas av gängkriminalitet och din insats kanske blir det som får vågen att tippa över till polisens favör?

Jag skulle beskriva The Precinct som ett actionäventyr i sandlådemiljö där jag ser många likheter med polisfokuserade TV-serier som exempelvis The Rookie. Trots sandlådeupplägget finns det en berättelse som driver handlingen framåt och knyter ihop helheten.

I spelets början får jag lära mig de olika momenten som att patrullera till fots, patrullera med bil, biljakter, eldstrider och jakter med helikopter. Redan här börjar jag ana skavanker som ställer till det för mig, framförallt i form av siktet i eldstriderna och hur fladdrig styrningen av polisbilen är.

De större striderna handlar oftast om en stormning av en byggnad där en gängledare befinner sig och det blir en form av basskjutare där jag ligger i skydd och kan resa mig och skjuta. Då dyker ett styrkors upp som för mig känns som en muspekare som jag måste sköta med styrspaken. Det finns en viss klibbighet som förenklar saker, men det är långt ifrån en bra implementation för handkontroll.

För mig är spelets andra stora akilleshäl fordonsmomenten, där det mest iögonfallande är att polisbilen känns sladdrigare än körningen på halkbana när jag tog körkort. Dessutom har staket, lyktstolpar och andra hinder gjorts mjuka för att inte stoppa biljakter och illusionen bryts gång på gång. Det blir nästan farsartat när jag tvingar folk att dyka till höger och vänster och orsakar massiva seriekrockar utan att det får några konsekvenser mer än att sirenen låter trött och lite rök ur motorhuven.

Hittills har jag låtit odelat negativ, men så dåligt är inte hela spelet. Berättelsen är intressant och bygger upp spänning inför kampen mot den organiserade brottsligheten och karaktärerna känns som hårdkokta poliser från en krimroman. Dessutom vill jag hylla systemet när jag tar fast en misstänkt där jag systematiskt läser rättigheter och måste genomgå rätt steg som att kontrollera identitet, kolla om det finns efterlysningar, söka igenom personliga tillhörigheter och anklaga dem för rätt brott.

Dessutom gillar jag systemet när jag går upp i rang och låser upp ny utrustning och nya arbetsmoment samtidigt som jag får placera ut uppgraderingspoäng i ett färdighetsträd.

Jag vill egentligen tycka mer om The Precinct än vad jag gör för det är ett gediget spel, men störningsmomenten blir för stora för mig. En gnagande känsla av irritation med inslag att spelet hade kunnat göra bättre med min insats tar över. Jag har generellt svårt för simulatorer och sandlådespel och även om det finns mer klassiska spelmoment här så tippar vågen åt fel håll.