Recension: The Legend of Heroes: Trails in the Sky 1st Chapter [PS5]

Man vet aldrig vad som ska bli ens personliga ”stora grej” förrän det händer. När jag för över tio år sedan tog mig an att recensera The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel till PS Vita hade jag aldrig kunnat drömma om att det skulle bli mitt kliv in i spelvärldens kanske mest ambitiösa, pågående sammanhängande narrativ någonsin. Jag hade heller aldrig kunnat ana att Trails-spelen skulle bli en av mina absoluta favoritserier genom tiderna. Utöver detta hade jag heller aldrig väntat mig att seriens första del skulle få en fullfjädrad nyversion som skulle blåsa mig av stolen, upp i skyn likt ett luftskepp som är på väg från Rolent till Grancel.

Trails in the Sky 1st Chapter är alltså som jag redan nämnt (och som namnet antyder) en nyversion av seriens allra första del som ursprungligen släpptes år 2004 och som fram tills nu varit exklusivt för PC och PSP. Hela trilogin med spel som startade långköraren om äventyret över kontinenten Zemuria har alltså varit svårtillgänglig för flera spelare, vilket har lett till att många har hoppat på tåget i antingen Crossbell-spelen eller mer troligt med tidigare nämnda Cold Steel-sviten. Utvecklarna hos Nihon Falcom har förvisso gjort det relativt lätt att hänga med från start i de olika delarna, men det har ändå funnits en stor lucka som behövde fyllas.

Det är här 1st Chapter kliver in. I och med denna nyversion får fler spelare än någonsin möjligheten att uppleva berättelsens början och dessutom kunna stifta bekantskap med seriens tveklöst bästa protagonist i form av Estelle Bright. Estelle är ett 16-årigt energiknippe som kanske är en smula slarvig men samtidigt godhjärtad, ambitiös och en jäkel på att spöa monster.

Tillsammans med sin adopterade bror Joshua drömmer Estelle om att bli en bracer (Trails-spelens motsvarighet till legosoldat men aningen mer hjälpsamma) som sin far, den legendariske Cassius Bright. Under spelets prolog får vi följa Estelle och Joshua genom deras slutprov för att få status som Junior Bracers. Därefter sparkar berättelsen igång på allvar när Cassius kallas iväg på ett plötsligt uppdrag och därefter försvinner spårlöst. Det blir då upp till Estelle och Joshua att ge sig ut på en resa genom kungariket Liberl i jakt på sin far. Under spelets gång plockar de upp ett brett karaktärsgalleri av följeslagare som alla bidrar extremt mycket med sina färgstarka personligheter, motivationer och hemligheter.

Den som förväntar sig ett karaktärsgalleri i stil med Cold Steel-spelen lär dock bli besviken. Här finns en helt annan återhållsamhet när det gäller spelbara karaktärer och under många delar är Estelle och Joshua rentav själva på sin resa, möjligtvis med en eller två följeslagare. Spelmekaniken har inte helt oväntat fått ett rejält lyft jämfört med det nu 21 år gamla originalet och inspiration har hämtats från de senaste årens Trails Through Daybreak-titlar, där de klassiska turordningsbaserade striderna blandas med realtidsfajter.

Upplägget känns än mer finputsat här än i de tidigare nämnda titlarna och stridssystemet tillhör bland det bästa jag har stött på i den japanska rollspelsgenren överhuvudtaget. Att inleda en strid med en rad snabba attacker för att få mina motståndare att bli tillfälligt förlamade för att därefter hoppa in i den turordningsbaserade delen och kanske hinna dela ut en specialattack på vägen är en ren fröjd som bara blir bättre ju mer jag spelar och låser upp nya egenskaper.

Alla som är bekanta med Trails-spelen vet att Quartz och Orbments spelar en viktig roll då dessa termer i princip representerar seriens magisystem. Genom att utrusta karaktärer med orbments av olika typer av quartz låser jag upp olika specialattacker och det gäller att använda rätt kombination för att få tillgång till önskad effekt. Detta leder till ett ständigt experimenterande i jakt efter en karaktärs optimala uppsättning vilket är beroendeframkallande och underhållande.

1st Chapter följer berättelsen och uppdragsdesignen från originalet med nästintill skrämmande precision. Föremål är placerade på samma ställen, uppdrag innehåller samma element och kartan är väldigt trogen originalet, trots att perspektivet ändrats från en isometrisk vy till en kamera placerad bakom den spelbara karaktären. Spelet är en remake i ordets rätta bemärkelse och behåller allting som gör originalet fantastiskt och lägger till element som förfinar snarare än förstör. Det är en ren triumf i speldesign årets tveklöst bästa spelupplevelse för min egen del.

Ska det sägas något negativt alls så skulle det väl vara att alla inte riktigt kommer uppskatta tempot i 1st Chapter. Detta är inte ett spel som rivstartar med internationella konflikter, enorma mechs eller dramatiska politiska intriger. Trails in the Sky 1st Chapter är mer ett spel om de lugna stunderna. Om två personer som hjälper sina grannar med ohyra i deras trädgård eller som hjälper en pojke att hitta hans försvunna favoritsten. Visst eskalerar saker och ting, men jämfört med andra Trails-titlar är den övergripande skalan på berättelsen och den huvudsakliga konflikten ganska liten. Detta lämnar dock mer utrymme åt karaktärerna och det är som sagt här spelets absolut största styrka finns. Jag skulle våga påstå att det är omöjligt att inte charmas av Estelles entusiasm och Joshuas mystiska lugn, eller varför inte Scherazards lättsamma ton efter lite alkohol som snabbt kan övergå i blodigt allvar?

Karaktärerna är det pulserande hjärtat som driver Trails in the Sky 1st Chapter från början och hela vägen till eftertexterna och chansen är stor att minnena från det du upplever med dem kommer finnas med dig under många år. Det bör nämnas för protokollets skull att 1st Chapter är just vad titeln antyder, nämligen det första kapitlet. Om du inte är bekant med originalet kan det kännas som ett abrupt slut på berättelsen när eftertexterna väl dyker upp. Spelet är menat att ses som första delen av en helhet tillsammans med uppföljaren och till viss del även den aningen mer fristående tredje delen. Som tur är verkar det som att ren remake av del två är på väg inom en ganska snar framtid och jag överdriver inte när jag säger att jag knappt kan vänta på att få återvända till Liberl ännu en gång.