Recension: The Knightling [PS5]

Livet som lärling och vapendragare till en av rikets mäktigaste riddare är inte en dans på rosor. Du kanske får lära dig ett och annat om äventyrande, men trots ditt hårda jobb finns det inte mycket belöning för alla framgångar. Det hela vänds dock upp och ner när Sir Lionstone försvinner i samband med en hård strid mot en gigantisk varelse, och vår protagonist The Knighling plötsligt står utan vägledning.

Ofrivilligt kastas du in i rollen som den som ska försöka reda ut vad som har hänt, då alla andra tycks vänta på att någon annan tar initiativet. Till din hjälp har du den tappre Sir Lionstones magiska sköld, som ska visa sig vara väldigt effektiv på en rad olika vis.

De mest uppenbara användningsområdena för skölden är som försvar mot inkommande attacker, men den fungerar alldeles utmärkt som vapen också ska det visa sig. Under spelets gång låser du upp flera former av attacker, men striderna lyckas dock aldrig bli mycket mer intressanta än att hamra på attackknappen. När svårare fiender dyker upp blandar du upp det med vältajmade blockeringar som öppnar för kontringar, men det ger endast marginell variation i helheten.

Spelet fångar dock andra bitar betydligt bättre, och då menar jag i synnerhet utforskning och hur du rör dig runt i världen. Skölden kan exempelvis användas som en pulka, vilket innebär att du kan få rejäl fart i nedförsbackar. Det finns dessutom specifika växter som ger dig en extra skjuts och det gör att du ofta kan ta dig uppför sluttningar också, vilket resulterar i en väldigt tillfredsställande åktur genom miljöerna när du ska ta dig mellan de olika städerna eller till ett uppdragsområde. Senare finns det även möjlighet att fånga starka vindar med skölden för att få en rejäl skjuts över raviner och dylikt, och i kombination med pulkåkningen känns det sällan tråkigt med transportsträckor.

Vid sidan av huvuduppdraget, att luska ut vad som har hänt med Sir Lionstone, finns även en rad olika sidouppdrag. Det handlar dock sällan om mer än att ha ihjäl en samling fiender eller att delta i tidsbegränsade race. De sistnämnda är dock relativt underhållande i detta fall, med tanke på alla alternativ du har för att transportera dig själv runt i världen, men de bidrar inte mycket till att bygga upp stämningen eller bakgrundshistoria i omvärlden.

Huvuduppdraget bjuder dock på en hel del omväxling i både miljöer och aktiviteter, då det finns sekvenser som är mer fokuserade på pussellösning än strider. Det påminner lite om hur en del av Zelda-spelen är upplagda, även om The Knightling kanske inte riktigt når upp till dessa nivåer. Det är ändå ett av spelets starkare kort, när man når dessa segment där du får blanda plattformsfärdigheter med en gnutta hjärnverksamhet för att hitta vägen fram.

När det kommer till dialogen finns det en del märkliga beslut som jag reagerade på. Generellt sett finns det ingen talad dialog, vilket varken är negativt eller konstigt när det kommer till spel med en mindre budget. Det finns dock ett undantag för detta, och det är den magiska skölden du använder dig av. Det finns ingen direkt logisk anledning till detta (som jag har kunnat se åtminstone) när övriga karaktärer bara har mumlande ljudeffekter när de talar. Visst, skölden är en stor faktor i berättelsen och spelar en stor roll, men jag hade kunnat leva utan de små fyndigheter den yttrar emellanåt.

The Knightling är ett spel som har väldigt mycket potential, med en bitvis färggrann och charmig fantasyvärld och en del välimplementerade spelmekaniker. Striderna känns dock tyvärr som ett ankare redan ganska tidigt i upplevelsen och jag kommer på mig själv att jag suckar en aning när ännu en våg av fiender sköljer över mig. Det finns dock glädjeämnen att finna här mellan bataljerna.