Recension: System Shock 2: 25th Anniversary Remaster [PS5]

Man fyller bara tjugofem en gång i livet, och de flesta skulle nog hålla med om att det är ett tillfälle värt att fira. Gänget på Nightdive Studios tycker om att hålla kalas, och i det här fallet har födelsedagsbarnet en speciell koppling till studion. Det är nämligen System Shock 2 som fyller år, och spelet som inte bara inspirerade grundandet av nämnda studio var även en fanfavorit när det ursprungligen släpptes där runt sekelskiftet. För att uppmärksamma detta släpper man nu System Shock 2: The 25th Anniversary Remaster, och jag har gjort en djupdykning.

Vid recensionen av föregångaren System Shock (6/10) förra året hamnade jag i något av en balansgång kring hur jag kände för spelet. Moderna inslag brottades med äldre, och även om de sistnämnda var trogna originalversionen uppstod en tröskel. Det var en välgjord tolkning av en klassiker som definitivt skulle fånga in de gamla fansen, men kanske inte många fler. När uppföljaren, en nypolerad version av System Shock 2 dök upp hos oss på redaktionen var jag trots det en ivrig mottagare. Vad hade seriens ”lillebror” att komma med, och hur skiljer det här spelet sig från föregångaren?

Till att börja med utspelar sig det här äventyret fyrtiotvå år efter incidenten på rymdstationen Citadel som utgjorde skådeplats i det första spelet. Företaget TriOptimum (vars handlingar släppte loss den maktgalna AI’n SHODAN) har lyckats dölja det mesta av sitt ansvar, men inte helt. När deras nya rymdfarkost Von Braun är ute på sin jungfrufärd håller myndigheterna koll på dem via sitt eget skepp, och det med goda anledningar. Det dröjer inte länge innan en mystisk entitet kallad ”The Many” börjar infiltrera båda farkosterna, och mänskligheten står inför ett nytt hot.

Huvudrollen i spelet utgörs av en namnlös soldat vars egenskaper jag får möjligheten att skräddarsy under spelets gång. I början får jag exempelvis välja karaktärens bakgrund vilket kan ge en startbonus till vapenhantering, teknik eller psykiska krafter. Jag väljer det sistnämnda, och när handlingen drar igång har han nyss vaknat ur sin kryosömn. Det visar sig att teknikstrul har gjort att ”väckarklockan” strulade, och när jag tar kontrollen är kaoset redan fullt igång.

System Shock 2 kan beskrivas som ett actionspel med skräck- och rollspelsvibbar, och det är lätt att föreställa sig vilket avtryck det ursprungliga spelet gjorde när det släpptes. Miljöerna är stilrent designade, och jag rör mig vaksamt fram genom mörklagda och högteknologiska kulvertar, omkullkastad inredning och besättningens allt för ofta döda kroppar. Antalet karaktärer jag springer på under spelets gång är minimal, men mängder av inspelade ljudloggar och spöklika hallucinationer formar handlingen på ett förvånansvärt effektivt sätt. Träffsäkert manus och duktiga röstskådespelare formar små narrativa sidospår, och när jag väl får se karaktärer vars loggar jag har hört väcks glädje eller sorg över deras olika öden.

För det mesta följer mina olika uppdrag spelets huvudspår ganska tätt, och på så vis är det ett väldigt fokuserat spel, Det finns dock små alternativa uppdrag här och var, ofta kretsandes kring undangömda resurser och annat smått och gott som kan löna sig i det långa loppet. Precis som sin föregångare kretsar nämligen en stor del av spelet kring resurshantering och prioriteringar, beslut som här grundas i ett ganska balanserat upplägg. När det kommer till ammunition, läkemedel och andra väsentligheter finns det ganska gott om dem, men det är inte att få tag i dem som är det knepiga, utan att kunna använda dem på ett effektivt sätt.

När det kommer till att hantera utrustning eller att utföra vissa handlingar krävs det att min karaktär har rätt kunskaper. Med hjälp av en speciell resurs kan jag uppgradera mina grundegenskaper, men även nischa mig inom olika områden för att på så vis klara mig igenom olika situationer enklare. Det krävs inte mycket för att jag ska kunna bära en pistol, hacka en dator eller forska om fienders svagheter, men för att bli riktigt bra måste jag välja vad jag vill fokusera på. Det finns en begränsad mängd av nämnda resurs, så mina val känns viktiga samtidigt som upplägget uppmuntrar till ytterligare genomspelningar.

Något som stundvis skaver är min karaktärs begränsade inventarieutrymme vars brister ofta leder till att jag behöver jonglera och prioritera vad jag bär med mig. För det mesta är det inget större problem, men flera gånger leder det till en hopplös skattjakt i redan utforskade utrymmen då jag har lagt ifrån mig föremål som senare visar sig vara viktiga för uppdraget. Även forskandet blir lidande då ingredienser som behövs för att undersöka vissa föremål är begränsade och väl utspridda i spelet, ett faktum som får till följd att jag kånkar runt på dessa  föremål i flera timmar utan att vilja lägga ifrån mig dem.

Fram mot slutet av spelet börjar jag uppleva en viss mättnad, men på sätt och vis är det ändå en sorts belåten känsla, som när man börjar bli mätt av en riktigt god födelsedagstårta. System Shock 2 är ett spel vars egenskaper och berättelse i mångt och mycket håller än idag, och det är lätt att se hur andra spel inom genren har inspirerats av titeln och dess arv. Den här utgåvan är inte bara en möjlighet för seriens veteraner att göra ett kärt återbesök, utan även en möjlighet att skapa nya kontakter.