Recension: Spirit of the North 2 [PS5]

Det är mer än fyra och ett halvt år sedan jag spelade igenom och recenserade Spirit of the North (7/10), en upplevelse som levererade mörker och tyngd utan andra hjälpmedel än ljud, musik och sin vackra grafik. Nu är spelstudion Infuse Studio tillbaka med uppföljaren där vi återigen får följa den andliga räven på sin resa genom en ödelagd värld.

I Spirit of the North 2 utlovas jag förutom en enorm spelkarta, även flera färdigheter, fler gömställen med skatter samt bossfajter. Med tanke på att jag hade utmaningar med både navigering och styrning av räven i föregångaren, är dock frågan om mer och större blir något positivt i detta medeltida, postapokalyptiska verk.

Det första jag slås av är att jag, i likhet med föregångaren, inte får mycket till hjälp i starten av äventyret. Några subtila förslag pockar på min uppmärksamhet lite då och då, men i övrigt är jag helt lämnad till mina egna idéer och min egen intelligens som spelare. Det tar en stund innan jag har vant mig och innan jag lär mig hur jag ska hitta mitt nästa mål i spelets berättelse men sedan taktar jag på ganska bra.

Några timmar in i spelet reflekterar jag över hur vackert allt är. Det inte finns en enda levande varelse att finna någonstans men däremot raskar jag genom ett otal byar med olika öden. Skeletten och de trasiga rustningarna talar sitt tydliga språk gällande vad som hänt men jag skrivs aldrig på näsan.

Jag känner dock efter ett tag att avstånden jag behöver färdas mellan uppdragen är onödigt långa. Det kan handla om fem minuters transport för att lämna tillbaka en viktig komponent som för handlingen vidare, och då är det fem minuter som jag tillbringar genom att bara springa rakt fram i ödemarken för att nå mitt mål. Det är tyvärr riktigt tröttsamt och när jag närmar mig slutet av spelet känner jag att det riktigt kliar i kroppen för att jag är så uttråkad av att bara behöva förflytta min lilla räv framåt.

Något som väger upp det monotona, är de riktigt kluriga pussel som behöver lösas i tempel och grottor för att få tag i viktiga föremål. Dessa är utformade för att utmana mina kunskaper gällande de nya färdigheter jag får. Många av utmaningarna sätter både min förmåga att tänka logiskt på prov, samtidigt som jag behöver ha tungan rätt i mun när det kommer till att styra hoppen rätt.

Bossfajterna är ganska smart utformade och sätter ytterligare färdigheterna på prov. De är mycket varierade och underhållande när jag väl har lärt mig vad som krävs av mig i varje enskild drabbning. En sak som dock fortfarande irriterar mig, och som inte är åtgärdat från första spelet, är hoppandet. Det känns oförutsägbart och slumpmässigt där jag ibland kan göra ett styrt hopp och landa perfekt på en avsats medan en annan gång har svårt att över huvud taget hitta rätt vinkel för att utföra samma hopp.

Med allt detta sagt, är detta en värdig uppföljare på ett sjysst spel. När jag tittar tillbaka på min genomspelning, minns jag helt klart pusselutmaningarna i spelets tempel som en höjdpunkt och transportsträckorna som ett ganska stort minus. Om bossfajterna hade saknats, hade dock betyget blivit lägre än föregångaren. Spirit of the North 2 är spelt för dig som inte har något emot att lyssna på atmosfärisk musik, lösa kluriga gåtor och uppleva en öde värld. Men du behöver rätt mycket tålamod.