Recension: Shovel Knight Dig [PS5]

Ända sedan Shovel Knight grävde sig in i spelvärldens historieböcker för över tio år sedan har Yacht Club Games fortsatt bygga på dess framgångsrika formel. Det ursprungliga spelet fick undertiteln Shovel of Hope och kompletterades med fler kampanjer, spelbara karaktärer och spin off-titlar.

Genom åren har Shovel Knight-spelen släppts till i princip alla tänkbara plattformar. Ett av de senare tillskotten släpptes under 2022 till Steam, Nintendo Switch och mobiler och nu, ett par år senare har Shovel Knight Dig äntligen nått PlayStation 5.

Rent kronologiskt är Shovel Knight Dig en föregångare till originalet, vilket innebär att det utspelas före det ursprungliga spelet. Delar av upplägget är sig likt i och med att vår käre Shovel Knight fortfarande gräver, slår och Farbror Joakim-hoppar med sin spade och tar sig an bossar som känns plockade ur ett medeltida Mega Man. Vad som däremot förändrats radikalt är att jag inte längre tar mig an nivåer från vänster till höger i klassiskt plattformsmanér utan alla nivåer spelas uppifrån och ned, inte helt olikt Mr Driller-spelen.

Vad jag inte visste när jag satte igång med Shovel Knight Dig är att det är ett rougelike, med inslag som permanent död och starter från början vid varje dödsfall. Jag får dock möjligheten att låsa upp vissa uppgraderingar med tiden som hänger med i varje spelomgång, vilket gör att det finns en karaktärsutveckling. Jag är i vanliga fall absolut inte något större fan av denna genre men Yacht Club Games och nya utvecklaren Nitrome har lyckats med konststycket att inte bara hålla kvar mig vid spelet utan faktiskt även uppskatta spel-loopen som Shovel Knight Dig erbjuder.

Först och främst finns det en rad tillgänglighetsalternativ som kan göra den annars relativt utmanande spelupplevelsen aningen mer förlåtande. Jag kan ställa in lite extra hälsa, skada och justera spelhastigheten för att vagga in mig själv i upplevelsen, och trots att temat på de olika nivåerna är detsamma varje ny runda jag påbörjar är nivåerna nya varje gång. Detta gör att det blir omöjligt att ta sig vidare genom att bara lära sig nivåerna, utan det kräver flexibilitet och förmågan att kunna fatta snabba beslut.

Shovel Knight kan nämligen inte bara stanna upp och tänka över vad han ska göra härnäst. Nej, blir jag stillastående för länge kommer en gigantisk borr och gör processen kort med mig och jag får börja om. Utöver tidigare nämnda inställningar kan jag som sagt låsa upp nya föremål och rustningar som ger mig olika fördelar. Vissa är tillfälliga under en runda och kan till exempel återuppliva mig på plats en enda gång medan andra kan ge mig större räckvidd eller en rustning som gör att jag tar mindre skada. Dessa tillbehör ökar på djupet i spelupplevelsen och gör att känslan av framgång känns aningen bättre även efter flertalet olyckliga dödsfall.

Grafiskt sett är den charmiga pixelgrafiken naturligtvis tillbaka, även om den numera känns betydligt mer som en 16-bitars SNES-titel istället för den aningen mer 8-bitarsdoftande designen i originalet. Musiken signerad Jake Hoffman är återigen klockren och dess chiptunes är otroligt välkomna för fans av denna typ av musik.

Spelet i sig kanske inte är det längsta men denna version innehåller allt tidigare släppt extramaterial i form av ett par expansioner som gör det till en klart matigare upplevelse än det ursprungligen var. Med det sagt känner jag att det kanske är lite svårt att motivera nya rundor när jag väl tagit mig till slutet då det känns lite som att man redan har sett allt vid det laget. Jag kan förstås fortsätta jaga hemligheter och låsa upp uppgraderingar men det räcker inte riktigt för att hålla intresset vid liv för den där känslan av ”jag kör en runda till”.

På det stora hela är dock Shovel Knight Dig en högst njutbar upplevelse på många sätt och vis. Serien har aldrig sett bättre ut än här, kontrollschemat är lika tajt och välslipad som alltid och musiken är medryckande och trallvänlig. Den största bedriften kanske dock är att titeln har gjort mig snäppet mer positivt inställd till att spela andra rougelikes i framtiden, vilket säger en hel del.