Recension: Shinobi: Art of Vengeance [PS4, PS5]

Någonstans uppe på natthimlen måste stjärnorna stå i rad, för vem hade anat att 2025 skulle bjuda på såväl Shinobi som Ninja Gaidens återkomst? Två spelserier som på många sätt har fått representera den populärkulturella ninjans roll på våra spelkonsoler under många år, båda med rötterna i 80-talets ninja-fenomen. Shinobi: Art of Vengeance är det första spelet att släppas i serien sen 2011, så det är med stort intresse jag sätter mig ner för att spela igenom denna återvändare.

Efter några titlar i tredimensionell stil har man med det här spelet valt att gå tillbaka till sina tvådimensionella rötter. Huvudrollen, den buttra krigaren Joe Musashi är tillbaka, och även om han kanske är något okänd för den moderna publiken lär fans gnugga händerna i förtjusning.

Det första jag reagerar över när jag har startat upp spelet är hur välputsad och inbjudande presentationen är. Den grafiska stilen är både vacker och imponerande, detaljrik och full av rörelse utan att bli för plottrig. Spelet öppnar med en humoristisk introduktion av kontrollen, maskerad som en träningssession där Joe ska visa en av sina elever olika rörelser. Faktumet att det i själva verket är jag som tränas av eleven gör det hela till en skojig paradox, men det dröjer inte länge innan det blir desto allvarligare.

En plötslig attack inträffar i den närliggande byn, och det visar sig att en demon vid namn Lord Ruse har ett horn i sidan till Orobo-klanen som huserar där. Inte nog med det. Med en stor militärorganisation och en massa demoner i ryggen siktar Ruse på att förstöra världen, och det kan Joe inte acceptera. Hämnden glöder i hans sinnen när han ger sig ut på sitt uppdrag, och mycket mer än så behövs faktiskt inte för att väcka mitt intresse. Snart hugger jag mig fram genom en färgglad fiendehord, och det är där jag finner spelets kärna förankrad.

Joe är som väntat en skicklig ninja, och det medför att han har en hel del spännande förmågor att nyttja vid en sån här situation. Med sin katana och stenhårda nävar som huvudsakliga vapen kan jag utföra lätta och tunga attacker i ett stort utbud av olika mönster. Till en början kan jag bara några stycken, men allt eftersom jag utforskar världen kan jag låsa upp nya. Känslan när jag attackerar känns utmärkt och de snygga animationerna gör det lätt att bedöma såväl mina som motståndarnas attacker. För att bli en lyckad slagskämpe finns det framförallt tre moment jag behöver lära mig, och det är att få in träffar, undvika fiendens motattacker samt använda Joes unika avslutningsattack.

Den sistnämnda är en förmåga som låter mig ha ihjäl en motståndare utan att behöva tömma deras hälsomätare, men det krävs lite jobb för att öppna upp möjligheten. Många träffar i snabb följd är ett sätt, men för att göra det lite enklare kan jag använda Joes kastknivar eller ninpo, små händiga trollformler som snabbt kan försvaga min motståndare. Vill jag göra jobbet riktigt lätt kan jag aktivera en ninjutsu-formel, vilket är en ännu starkare magi som kan rensa hela skärmen på fiender, läka upp min hälsa och lite annat smått och gott. Dessa laddar dock upp riktigt långsamt, så det bästa är att spara dem till riktigt kniviga situationer. Tillsammans utgör alla förmågorna en riktigt balanserad och trevlig arsenal, perfekt kombinerad med Joes svärdskonst och rörelsemönster.

Världen som äventyret utspelar sig i består av ett antal nivåer som tillgängliggörs några stycken åt gången. Variationen är rik, bandesignen på topp och miljöerna fulla av spännande inslag. Unika fällor, hinder och fiender är bara några av de saker som varje värld har att erbjuda, och det finns många hemligheter. Föremål som låser upp nya saker i butiken, amuletter, dräkter och uppgraderingar ligger väl dolda här och var, och det tar ett tag att utforska allt. Under spelets gång låser jag dessutom upp förmågor som låter mig komma åt delar av nivåerna jag inte har haft åtkomst till tidigare, så det finns gott om motivation för återbesök.

Letandet underlättas genom att jag smidigt (och när som helst) kan hoppa mellan de olika sparpunkter som finns på varje nivå, men det finns förbättringspotential. Detaljnivån på kartorna är nämligen blygsam, och möjligheten att sätta ut markörer saknas. Det gör att jag flera gånger har svårigheter att komma ihåg var jag såg en hemlighet eller plats där jag kan använda exempelvis en nyfunnen förmåga. Det är inget stort problem, men värt att nämna.

Det som imponerar mig mest med det här spelet är hur man har lyckats skapa en sådan otrolig balans mellan alla dess inslag. Utmaningen känns liksom alltid rättvis, oavsett om det gäller plattformshoppande, pussellösande eller stridande. Man bjuder på spännande och innovativa bosstrider, snygga miljöer och mängder av olika förmågor och egenskaper. Mängden innehåll är generös utan att bli överflödig, och det är precis vad den här sortens spel behöver. Om du någon gång ska ta ett skutt in i Shinobi-serien, då är det nu.