Recension: Shadow Labyrinth [PS5]

När jag tänker på PAC-MAN så tänker jag primärt på tvådimensionella labyrinter där jag äter pastiller, jagas av spöken och kan vända på steken om jag får en uppgradering som gör att jag kan äta spökena. Med den premissen blev jag väldigt nyfiken när Bandai Namco avtäckte Shadow Labyrinth, ett Metroidvania-spel som inspirerats av och omnämns som en andlig uppföljare till just PAC-MAN.

Du vaknar upp med minnesförlust i ett fängelse och kallas av en mystisk, gul, svävande robot för nummer 8. Du hittar ganska snart en mekanisk arm och ett svärd och äventyret kan ta sin början.

Shadow Labyrinth spelar som spel i Metroidvania-genren generellt med fokus på utforskning, strider och plattformande. Till en början har jag riktigt kul och gillar det oförlåtande upplägget där det finns sparpunkter som det går att teleportera till och som återställer alla mina helande förmågor och mindre kontrollpunkter där du bara helar ditt nuvarande liv. Det tvingar mig att hela tiden avväga om jag ska slåss eller försöka ta mig framåt så snabbt och säkert som möjligt.

Dessutom är bossarna som väntat stora, elaka och svåra. I de bästa stunderna tänker jag på Dark Souls-bossar, även om du inte har samma valfrihet kring hur du ska vinna här. Kring bossarna smygs det också in lite PAC-MAN-historia då flera av de obligatoriska bossarna är besatta av ett spöke som kallas G-HOST.

Lite senare utökas din arsenal med avståndsattacker, en rush som fungerar i luften och parering. Dessutom introduceras nya spelelement i form av någorlunda klassisk PAC-MAN där du ska äta piller, besegra spöken och få frukterna. Dock är alla dessa banor på tid och extremt utmanande, vilket innebär att minsta misstag eller till och med icke-optimalt spelande leder oftast till ett misslyckat försök.

En bit in i spelet avtar också min spelglädje. Nivådesignen är onödigt komplicerad och tvingar mig till ofantliga mängder omspel av partier om jag vill försäkra mig om att jag inte missat något. Dessutom får jag inga som helst anvisningar om vart jag ska för att komma vidare. Jag har namnen på två områden som jag inte har hittat och jag tvingas tillbringa flera timmar med att leta på måfå.

Ett annat smolk i bägaren är att flera av de tuffare utmaningarna är alldeles för långa. Oavsett om det handlar om stridsutmaningar eller plattformsutmaningar så kan det handla om åtta-tio strider i rad och om du begår ett misstag i den sjunde så är det bara att börja om, ofta med flera skärmar av fiender innan du kommer dit ens. Det finns utmaningar som jag tröttnade helt på och har lämnat dem kvar på kartan tills jag fått fler uppgraderingar.

På det hela taget är Shadow Labyrinth ett habilt hantverk och ett helt ok metroidvania-spel som växer lite med PAC-MAN-bakgrunden. Dock finns det lite för många irritationsmoment för att det ska slå sig in bland genrens höjdare.