Recension: Ruffy and the Riverside [PS5]

Ruffy and the Riverside är ett tredimensionellt plattformsspel av den gamla skolan och det finns tydliga influenser från 90-talsspel som Banjo-Kazooie och Spyro the Dragon. Det som sticker ut rent grafiskt är att alla karaktärer är platta som papper och handritade som från en tecknad serie.

Björnen Ruffy och hans trogne följeslagare biet Pip bevittnar när den uråldriga skurken Groll tar sig fri och hotar att ödelägga hela världen. Det visar sig dock att Ruffy är den utvalde och har unika förmågor som gör att han är den som kan återställa kaoset och besegra ondskan.

Det centrala navet i spelet är en öppen värld där du redan från början kan nå det mesta. Dubbelhopp och glidflyg med biet är upplåsta från början och Ruffy har en förmåga att kopiera egenskaper i världen till andra ting. Han kan till exempel göra om ett vattenfall till en lianvägg eller göra om en metallåda till trä så att den kan slås sönder. Det är en förmåga som används på ett finurligt sätt och som får spelet att kännas fräscht och sticka ut.

I jakten på Groll jagar du de magiska bokstäverna som likt Hollywood pryder Riverside. De olika banorna för bokstäverna bjuder på roliga teman och pussel av varierande svårighetsgrad. Banan med världsträdet blev en favorit, medan racing och trick på höbalar inte riktigt föll mig i smaken. När jag rullar höbal så känns kontrollerna lite släpiga och inte lika responsiva som när jag plattformar till fots. Dessutom fick jag köra om de momenten alldeles för många gånger då det var en oresonlig stegring av svårighetsgraden där.

Invånarna i Riverside är en brokig skara av fabeldjur som alla har något att säga. Faktum är att det bitvis känns som aningen för mycket dialog för ett plattformsspel, även om jag uppskattar världsbyggandet och berättelsen.

Att ha tvådimensionella varelser i en tredimensionell värld ställer ibland till det och framförallt när jag ska glidflyga och landa på en liten plattform så kan det vara svårt att se var jag kommer att landa när jag släpper knappen. Ett annat störningsmoment som jag irriterat mig på många gånger är att jag måste klättra exakt mitt på en stege, annars ramlar jag till botten när jag klättrat högst upp. Det har hänt mig tiotals gånger och jag blir lika sur varje gång att det inte går att hoppa upp på avsatsen om jag positionerat mig en millimeter fel.

Musiken i spelet blev något av en besvikelse för mig då låten i spelets trailer och på startmenyn är rejält svängig och funkig och jag gick in i spelet med tron att det skulle vara representativt. Det visade sig dock att musiken är exakt vad du kan förvänta dig av ett gulligt fabelplattformsspel med rötterna i 1990-talet och min besvikelse gick över.

På det hela taget har jag kul med Ruffy och det finns hela tiden nya saker att upptäcka, samla på och göra. Bortsett från några små skavanker och minispel kan jag rekommendera det här till plattformstörstande spelare.