Recension: Revenge of the Savage Planet [PS4,PS5]

Revenge of the Savage Planet är något av en futuristisk och skruvad tolkning av den klassiska överlevnadsberättelsen Robinson Crusoe. I föregångaren, Journey to the Savage Planet fanns i alla fall ett giltigt anställningsavtal för vår lilla rymdforskare, men nu har han lämnats vind för våg för att på egen hand säkra sin överlevnad. Hur detta ska gå återstår att se, för inget är säkert när jag drar på mig rymddräkten och ger mig ut i vildmarken på jakt efter rättvisa.

Visst låter det dramatiskt, men föreställ dig själv att du har spenderat hundra år i kryosömn för att vakna upp på en främmande planet och få veta att du är avskedad. Det är en tuff situation, men det finns hopp. Snart hittar jag inte bara en farkost som kan möjliggöra en hemfärd, utan även en och annan medarbetare som kan bidra till att sätta dit Alta, vår tidigare arbetsgivare. Innan det blir aktuellt kvarstår dock några hinder. Vi måste nämligen reparera nämnda farkost och dessutom samla ihop ordentligt med bevis för att kunna uppmärksamma Altas fulspel.

Till skillnad från föregångaren upplevs det här spelet ur tredjepersonsvy, och nog ger det en speciell känsla av frihet när jag tar mina första steg på djungelplaneten som utgör spelets första besöksmål. En annan skillnad från föregångaren är just att det här spelet utspelar sig på ett urval av olika planeter, alla med olika miljöer, klimat och egenskaper. Utgångspunkten utgörs av en forskningsbas som utvecklas allt eftersom jag får möjligheten att besöka nya planeter. På den finns även ett ofantligt stort bostadsutrymme där jag för pengar jag hittar och tjänar in via uppdrag kan beställa alla möjliga sorters inredning. Inslaget fyller ingen större funktion (utöver ett uppdrag som är en parodi på MTV Cribs), men det är en trevlig sidosyssla när jag behöver en paus från utforskandet.

Spelet är genomsyrat av humor, och min hjälte, en anonym rymdforskare framstår nästan som en stum Looney Tunes-figur i sättet han spatserar fram genom landskapen. Det faktum att karaktären inte pratar (och dessutom har en hjälm som döljer ansiktet) är ett smart drag för att forma en sorts slapstick-image som tål att tänjas och lattjas med. I min forskningsbas finns dessutom en tv-skärm som ständigt pumpar ut reklamsnuttar som från en smältdegel, med live action-videor, animerade figurer, lustiga illustrationer och annat meme-aktigt material. Ibland hör dessutom viktiga karaktärer av sig med allvarliga budskap, men även de framstår som vansinnigt underhållande. Det är inte alltid så enkelt att få till humor i spel, men här känner jag verkligen att det genomlarviga temat verkligen träffar rätt.

Till hjälp i mitt utforskande har jag en liten drönare som utöver att komma med lustiga kommentarer även bistår i såväl loggförande som mer fysiska handlingar. För att låsa upp nya förmågor och delar till det skadade rymdskeppet behöver jag nämligen utforska så mycket som möjligt av planeterna, och nya områden kräver ofta att jag har rätt utrustning för att kunna göra ett genomgående jobb. Spelet är smidigt och strömlinjeformat i sitt upplägg och det informeras tydligt huruvida jag exempelvis saknar vital utrustning för situationer jag hamnar i. Samtidigt finns en flexibel frihet som låter mig runda vissa krav om jag är uppfinningsrik nog, något som belönas med kommentarer i stil med ”Du borde inte ha kunnat klara det där än, men bra jobbat!”.

Planeterna jag besöker är alla fantastiskt vackra och imponerande på ett sätt som verkligen väcker upptäckarglöden i en. Olika zoner bjuder på olika teman och här och var finns en teleport som behöver låsas upp för att sedan kunna korta ner transportsträckan. Medan jag springer, hoppar och svävar fram genom landskapen träffar jag ofta på varelser som jag kan ignorera, slåss med eller fånga beroende på vad situationen kräver. Till min hjälp har jag bland annat en laserpiska (som extraknäckar som lasso), en laserpistol, ett gäng granatliknande växtkapslar och en sorts vattenspruta som kan fyllas med vatten, lava och slem med mera.

Mycket av spelets upplägg kretsar kring ovan nämnda utrustning och man har gjort en spännande grej av att de kan användas med olika effekt på såväl fiender som inslag i miljöerna. Resultatet bidrar även det till spelets trevliga flexibilitet, och även om jag kanske hade önskat att det fanns fler ”renodlade” vapen än bara laserpistolen så underhåller utbudet mycket. Varelserna i spelet underhåller även de, men trots att variationen är hyfsad så upplever jag ibland att man kanske har varit något lata och använt samma varelser på flera platser genom att helt sonika byta utseende på dem. Det påverkar knappast upplevelsen negativt på ett nämnvärt sätt, men visst hade det varit spännande med helt unika varelser i varje unik miljö.

I slutändan är Revenge of the Savage Planet ett väldigt roligt spel vars genomgående känsla av frihet och humor verkligen gör ett intryck. Vare sig man vill spela själv, lokalt med en vän eller via nätet så finns det saker att göra, och varje planet gör sitt bästa för att sätta en på prov. Mängder av varierande uppdrag, utmanande miljöer och hinkvis av komik gör det här till ett äventyrsspel utöver det vanliga.