Recension: Pipistrello and the Cursed Yoyo [PS4, PS5]

Maktgalna företagsledare och skruvade affärsmen känns som ett allt vanligare fenomen i såväl det verkliga livet som i våra fiktiva berättelser, och med Pipistrello and the Cursed Yoyo vill utvecklarna på Pocket Trap säga sitt om saken. I spelet befinner vi oss i staden New Jolt City, en plats där invånarna skinnas på såväl inkomst som rättigheter genom utstuderade fulspel från stadens makthavare. Detta är något som den unge pojken Pippit knappt märker av då han under vingarna på sin faster, den mäktigaste av de snikna aktörerna har gott om både pengar och frihet.

Pippits faster, Madame Pipistrello är nämligen ägare och ledare för Pipistrello Industries, ett energibolag som har lyckats konkurrera ut alla motståndare och nu pressar stadens invånare genom hutlösa energipriser. Snart tröttnar stadens övriga företagsledare, och fyra av dem inleder en kupp med målet att stjäla Madames senaste uppfinning, en batterityp som laddas med själar. I sitt försök att stoppa dem fragmenteras Madames egna själ och sugs in i fyra batterier, men ett fragment av den hamnar även i Pippits jojo som nu får krafter utöver det vanliga. Med sin förbannade faster inuti sin favoritleksak beger han sig ut för att hämta hem resten av hennes själ.

Spelets handling fylls så småningom av ämnen som får den att kännas aktuell, intressant och genomarbetad på ett sätt som jag upplever som ganska ovanligt för den här genren av spel. Vi som spelare hamnar snabbt i kläm mellan de fyra huvudskurkarna och Pippits egna faster som själv är en girigbuk av rang, men även om berättelsens utveckling framstår som ganska uppenbar förekommer det en del oväntade svängar som sätter spinn på det hela. Det är dessutom svårt att inte roas när nämnda skurkar representeras av cryptogalna influencers, exploatörer, betting-kungar och andra moderna stereotyper.

Med sin fasters själ inkapslad i sin jojo kan Pippit ta upp jakten på hennes kidnappare vilka driver sina etablissemang runt om i staden. New Jolt City täcker en stor yta och är fullproppad med hinder, utmaningar, och hemligheter, men även intressanta invånare som gärna delar med sig av sina tips och tankar. Staden är väldigt öppen och lätt att färdas genom, men samtidigt intrikat och spännande att utforska då många områden kan vara svåra att nå utan rätt egenskaper. En bra och tydlig karta gör det lätt att orientera sig, men jag hade uppskattat att ha något större möjligheter att markera saker för att enklare hitta dem senare.

Pippits jojo har en central del i spelets upplägg, och sätten den används på bidrar till att ge spelupplevelsen ett förvånansvärt stort djup. Som ett offensivt verktyg kan jag genom olika attackförmågor svinga den mot mina motståndare för att göra skada, men jojon kan även lossas från sitt snöre och skjutas iväg likt en projektil mot avlägsna mål. När den manövern utförs lämnas jag med snöret som i sin tur kan användas för att snärta fienderna och på så vis knuffa och paralysera dem tills trissan har återhämtat sig eller tills jag hinner springa bort och ta upp den. Likaså kan jag rikoschettera jojon mot olika ytor för att på så vis komma åt från olika vinklar. Spelets fiender är klyftigt designade för att variera användandet av dessa förmågor, ständigt utmana mig, och forma mitt offensiva tänk för varje ny situation.

Trots sin funktion som offensivt medel får man nog tillskriva möjligheterna att transportera sig samt lösa pussel med jojon som dess huvudsakliga uppgifter, och dessa funktioner vävs ofta ihop. Stora delar av spelets utrymmen är designade som pussel, vilka samtliga är utformade för att lösas med de olika egenskaper man kan lära sig under äventyrets gång. Oftast handlar det om att ta sig från punkt A till punkt B utan att falla ner i hål eller vatten, men det kan även vara att utnyttja jojon för att nå udda placerade spakar, nycklar eller andra föremål. För dessa syften finns också ett stort utbud av förmågor att experimentera med, och även om de ibland kan bli lite fumliga att kontrollera så är de väldigt underhållande.

Istället för att samla på erfarenhetspoäng eller liknande har man Pippits två kusiner till hjälp för att bli bättre och starkare, och även här har man gjort ett intressant upplägg som gör att spelet känns än mer flexibelt och utmanande. Hos den ena kusinen kan man aktivera olika förbättringar i utbyte mot en skuld som måste betalas tillbaka. Tills dess att den är avbetalad får man utöver förbättringen även tillfälliga negativa effekter så som lite mindre hälsa, mindre attackstyrka eller liknande. Här och var i spelet kan man även hitta små sigill som alternerar eller stärker Pippits olika egenskaper, och dessa kan hans andra kusin hjälpa till att uppgradera. Varje sigill har en poängkostnad vilket gör att jag bara kan bära ett visst antal av dem samtidigt. Det gäller därför att utrusta sig efter behov.

I slutändan har jag väldigt roligt med spelet, och en stor del av Pipistrello and the Cursed Yoyos styrka ligger just i dess mångfasetterade upplägg. Jag uppskattar även det fina hantverket och känslan för detaljer som ger titeln en charm utöver det vanliga. Det är ett trevlig och minnesvärt äventyr som jag definitivt kan rekommendera, framförallt om man gillar en ordentlig dos med utmaning.