Recension: Patapon 1+2 Replay [PS5]

Under Playstation Portables livstid fanns det en oerhört hög experimentlusta hos ett par interna studior. Vi fick underbart märkliga, charmiga och innovativa spel som Echochrome, Loco Roco och Patapon. Med sin charmiga, enkla grafik och lika enkla spelmekanik var det svårt att inte falla pladask för de små ögonfotingarna och deras äventyr i Patapon och dess uppföljare.

Nu har Bandai Namco lyckats licensiera varumärket och släppt en nyutgåva av de två första spelen i serien, och det är dags att se om spelen fortfarande håller måttet, eller om det är en nostalgisk dimma som ligger över dessa två titlar.

Efter att ha blivit utsedd till gud över de små Patapon-figurerna och lärt mig de första två sångerna för att få dem att röra på sig och attackera så faller det på mina axlar att se till att de har mat och kan ge sig ut och utforska världen. Och allt sker såklart genom musik och de trumrytmer jag får lära mig. Pata-pata-pata-pon får de små ögonvarelserna att röra sig framåt, medan pon-pon-pata-pon får dem att attackera. Längre in lär jag mig nya rytmer som kan underlätta i strider.

Uppdragen jag skickas ut på börjar rätt enkelt, men längs med vägen blir motståndarna både markant fler och tuffare. Jag tvingas verkligen använda mina förmågor kvickt och vissa fighter känns som en strategisk dans. Ska jag röra mig framåt, attackera, försvara eller retirera. Allt utan att missa rytmen. Dessvärre lider spelen fortfarande av lite långsamt tempo och onödigt mycket omspelande av uppdrag för att samla på sig råmaterial eller valuta för att kunna bygga upp sin Patapon-arme effektivt. Jag behöver naturligtvis också se till att de får bättre vapen och rustning under vägens gång, allt för att mer effektivt kunna nedlägga fienderna.

Uppföljaren ändrar på formeln lite, men mycket av grunden är densamma. Det tillkommer dock en lite större variation i Patapon-varelser och möjligheten att utveckla dessa markant mer. Jag är dock inte helt övertygad om att det är en nödvändig förändring, det känns mer som det gör spelet mer komplext och lägger ännu större fokus på att samla råmaterial för att bygga upp sina styrkor. Men det är klart att det ger ett lite mer taktiskt djup i hur ens armé ska byggas upp.

På det stora hela har Bandai Namco lyft upp spelet rejält, grafiken är vackert uppskalad och det har lagts till en del möjligheter att själv styra svårighetsgraden och hur (o)förlåtade rytm-avkänningen skall vara, något som verkligen kan uppskattas eftersom originalet inte led av några direkt latensproblem alls.

Oavsett om du spelat Patapon 1 och 2 tidigare eller inte skulle jag vilja ge det en kraftig rekommendation om du gillar rytm-baserade spel och inte är rädd för att förlora ett antal timmar i en väldigt charmig värld. Dock kommer musiken efter ett par timmar att driva dig till komplett vansinne (men som tur är finns det en rytm-indikator på skärmen). Jämfört med den tidigare nyutgåvan av det första spelet till Playstation 4 så är det här ett betydligt mer kompetent paket, inte minst för att det även inkluderar Patapon 2.