Recension: Neverwinter Nights 2: Enhanced Edition [PS5]

Neverwinter Nights 2: Enhanced Edition är precis som titeln antyder en upphottad version av rollspelet Neverwinter Nights 2 som ursprungligen släpptes 2006. Det följde upp en lång rad av framgångsrika adaptioner av rollspelssystemet Dungeons & Dragons och spann vidare på Baldur’s Gate, Icewind Dale och Planescape: Torment som alla blev framgångsrika. Här handlar det om D&D version 3.5 som tagit flera av den andra upplagans egenheter och gjort systemet mer generellt för att gå att anpassa till olika världar och miljöer. Neverwinter ligger i den klassiska Forgotten Realms-världen där de flesta av spelen utspelas.

Du skapar en karaktär utifrån dina egna preferenser och spelet har sin start i en liten by som ett adoptivbarn till en utbygdsjägare som är alv. Byn attackeras dock och det visar sig snart att din far gömt en artefakt nära byn som lockat dit ondskan.

När jag tänker tillbaka på Neverwinter Nights-spelen sprids en varm känsla av glädje i kroppen, men nu när jag återvänder är de nostalgiska känslorna som bortblåsta. Det är nästan obegripligt hur mycket som hänt på rollspelsfronten på 20 år och trots att ett helt nytt gränssnitt för handkontroller implementerats så blir spelets ålder extremt påtaglig. Jag vet att det är en orättvis jämförelse, men att ha Baldur’s Gate 3 (10/10) färskt i minnet gör inte Neverwinter Nights 2: Enhanced Edition några tjänster.

De tekniska uppdateringarna med högre upplösning och bildfrekvens gör att spelet ser något bättre ut, men de gamla 3D-modellerna och texturerna ger en ålderstigen känsla och bitvis vandrar tankarna mot sepiafilter och jag ifrågasätter valet av att använda så mycket bruna och gröna färger. Ett par nyheter i den uppgraderade versionen som sticker ut är crossplay mellan alla plattformar och att alla tre expansionerna ingår.

Om jag låter striderna köra på i realtid får jag hela tiden panikkänslor som att karaktärerna är passiva och att jag tappar kontrollen, vilket gör att jag ganska snabbt faller in i vanan att pausa och ge order, sen låta handlingarna genomföras för att pausa på nytt. Det gör att striderna blir långsamma och omständliga, men jag behåller åtminstone kontrollen över händelseförloppet.

Spelets överlägset vassaste kort är berättelsen och dialogerna. Det känns som en riktig papper-och-penna-kampanj från tiden då jag spelade Advanced Dungeons & Dragons och den tredje upplagan som används här. Det finns även en del rollspelselement med moraliska val som faktiskt påverkar din karaktärs livsåskådning, så du får se till att välja rätt när du skapar din karaktär och sedan stå för din syn på världen oavsett om du är god, ond eller neutral.

När det kommer till kritan så känner jag inte att nyheterna här motiverar en genomspelning till för mig. Jag har upplevt sagan tidigare och de tekniska tillkortakommandena och buggarna som finns förtar all energi jag kan frammana för detta. Jag blir lite arg på mig själv att jag inte gillar det mer, men ibland är det kanske bättre att låta de nostalgiska minnena leva kvar som minnen istället för att försöka återuppleva dem.