Recension: Metal Eden [PS5]

Eden, eller Edens trädgård som vi kallar den på svenska lär ha varit platsen där gud, enligt bibeln skapade Adam och Eva, de första människorna. Idén förekommer i flera religioner, och det är därför inte helt förvånande att den även gör avtryck i populärkulturen. Framförallt är det kanske tankarna kring människans ”vara eller icke vara” som fascinerar, och det förekommer ofta inom exempelvis science fiction. Favoriter som I, Robot, Blade Runner och Ghost in the Shell leker alla med idéer om det mänskliga medvetandet, och med moderna alster som exempelvis Ex Machina och Companion ser trenden ut att fortleva. I Metal Eden leker man också med detta tema.    

När en sådan mytomspunnen plats som Eden får inspirera titeln på ett science fiction-spel kan man ana att det kommer att finnas en koppling, och visst är det så i det här fallet, om än blygsam. I Metal Eden tar jag nämligen rollen som Aska, en android med en människas medvetande inombords. I framtiden kan man praktiskt nog digitalisera individers medvetande, och på så sätt applicera det på nya, icke-biologiska kroppar. Detta underlättar i sin tur rymdresande, varpå flera kolonier ploppar upp runt om i rymden.

En sån koloni befinner sig Aska på, tillsammans med sin domderande arbetsgivare Nexus. En tidigare konflikt mellan kolonins ledande aktörer har skapat en spökstad, och mängder av invånares medvetanden ligger låsta i servrar långt in i komplexet. Askas uppdrag blir att frigöra dem, men trots att det utgör en intressant grund för en handling får det aldrig riktigt grepp. Presentationen känns för lösryckt, och jag saknar en större kontext. Karaktärerna (som alla har utmärkta röstskådespelare) får liksom inte riktigt utrymmet de behöver, och all interaktion sker via comradio. Läget är inte helt hopplöst, men bristen på djup kväver inlevelsen. 

Spelet är utformat som en snabbfotad förstapersonsskjutare i stil med exempelvis Titanfall och de senare Doom-spelen, och det är ett koncept jag tilltalas av. Likt huvudkaraktärerna i nämnda spelserier står Aska sällan still, och för det mesta är det skjutvapnen som får föra talan när jag stöter på patrull. Det är inte att panga på hur som helst dock, utan det finns några saker att hålla koll på också. Askas hälso- och pansarmätare är första prioritet, och dessa kan fyllas upp på lite olika sätt. Har jag gott om andrum är det smidigaste att leta upp en av alla de lösa hälso- pansar- eller ammunitionspaket som ligger runt om i nivåerna. Är jag däremot mitt i stridens hetta och behöver en snabb lösning, ja då räcker det med att jag klipper till en motståndare. Det sistnämnda innebär förvisso en risk då jag behöver ta mig nära, men det kommer jag ändå ha skäl att vara.

Saken är nämligen att Aska i sin egenskap av android har tillgång till utrustning över det normala. Genom att åsamka en motståndare tillräckligt mycket skada kan jag bokstavligen dra ut deras kärna, det vill säga minnet där deras medvetande finns. Det är en brutal manöver, men den öppnar upp flera möjligheter. Med en kärna i hand kan jag med ett knapptryck slunga iväg den likt en handgranat, men även absorbera den. När det sker kan jag exempelvis (med rätt uppgraderingar) återfå lite hälsa och pansar, men huvudsyftet är en speciell laddning som infinner sig. Med den kan jag utdela en riktigt tung närstridsattack, och på så vis få ett övertag i striden.

Till min hjälp har jag även ett skapligt utbud av olika skjutvapen som alla har sin charm. Majoriteten av dem är enligt genrestandard, men man har gjort ett bra jobb med att få dem spännande och flexibla att använda. Knattriga maskingevär, slagkraftiga hagelbrakare och pulserande plasmakanoner känns snabbt igen, men de har unika möjligheter. Varje vapen har två val jag kan göra för att avgöra vilken sorts alternativ eldgivning jag vill att de ska ha, och det är spännande att utforska dem på mina fiender. Motståndarna å sin sida kanske inte är jättespännande, men de fyller sin funktion. Vissa är små, andra stora, några är utan pansar och några med.

En av spelets höjdpunkter är de stilrena och snygga science fiction-nivåerna som förvisso är linjära, men väldigt imponerande visuellt. Aska kan ta sig fram genom att springa, flyga kortare snuttar, glida på rälsliknande strålar och dessutom omvandla sig till klotform. Kontrollen är tajt och strömlinjeformad, vilket också gör förmågorna smidiga att använda i strid. Nivåerna är upplagda på ett sätt som varvar lugna moment med explosiva strider, och det funkar, även om det kanske blir lite väl uppenbart när det är bråk på gång. Något som inte är lika uppenbart är var alla gömställen finns, så det är värt att utforska lite extra för en trevlig bonus i plånboken.   

I slutändan är Metal Eden som en liten och snabb bil där intensiv action och tilltalande miljöer tar upp alla säten. Handlingen hamnar i skuffen, men om du är okej med det är det bara att köra.